Andlig ledare eller exilregeringens högste företrädare?

Säga vad man vill om Dalai Lama som andlig ledare - där har jag mina invändningar - men som politiker har han min fulla respekt. Hans ytterst modesta begäran att Tibet också i praktiken ska erhålla det självstyre inom Kinas ram som området enligt konstitutionen ska ha känns ytterst sympatisk. Det är självklart att Kina ska stå för vad man har utlovat.

Att då som Kina gör skylla oroligheterna och, tyvärr, bitvis våldsamheterna i Tibet (och på sina håll i själva Kina) på Dalai Lama känns ytterst orättvist. En man som förespråkat ickevåld och förklarat sej beredd att avstå från kraven på självständighet för sitt ockupearde land är naturligtvis en man Kina tacksamt bör diskutera och förhandla med, inte en man som ska behandlas som en kriminell.

Men är det verkligen rätt att i det här sammanhanget presentera Dalai Lama som "Tibets andlige ledare"? (Som det stått i de dagstidningar jag läst). I det här fallet är det väl inte som buddhist eller andlig ledare han framträder i första hand? Eller är det med Tibet som med t.ex. Vatikanstaten och Iran - utan alla jämförelser i övrigt - att det tycks omöjligt att göra någon som helst distinktion mellan religion och politik?