Konsten och hatet

Genom konstutställningen "In hate we trust", som nu är i Söderhamn på sin fleråriga resa runt Sverige, har konstnären Elisabeth Ohlson på nytt nått vida kretsar med sitt budskap mot hat, hot och våld. Utan tvekan har hennes bilder enorm genomslagskraft och får oss att tänka till en gång extra, inte minst kring fenomenet homofobi och förföljelse av minoriteter, ibland i Guds namn.

Bilder är i sej själva ett vapen som ofta använts i sådan förföljelse. Att de nu används i försvarssyfte är fullt förståeligt.

Om det inte vore för det oerhörda och av de flesta recensenter opåtalade angreppet på Göran Hägglund och kristdemokraterna, som i konstutställningen placeras in bland nazister och andra våldsmän och hat-brottslingar. Snacka om skuld genom associering!

Jag är själv inte kristdemokrat utan liberal. Jag förespråkade partnerskapslagen och rätten att prövas för adoptioner. Jag har reagerat starkt mot den diskriminering och det hot och våld som sexuella minoriteter ofta utsätts för. Jag har påpekat hur homosexuella flyktingar, och/eller kristna, lider av svenska myndigheters idé att det säkert går bra att vara homosexuell, och/eller kristen, även i t.ex. Iran, bara man inte visar det. (Jag har alltid undrat varför man då inte kräver att också politiska flyktingar ska sluta bekänna färg!) Och jag tycker att folkpartiet liberalerna stått upp tydligare och konsekventare för sexuella minoriteters rättigheter än t.ex. kristdemokraterna har gjort.

Men när Elisabeth Ohlson - och tyvärr många med henne i dagens debatt - försöker jämställa kristdemokrater med nazister och våldsmän går hon alldeles för långt. Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund och Maria Larsson uppmuntrar faktiskt inte till kränkning, misshandel eller utrotning av homosexuella bara för att de ser det som önskvärt att barn, om möjligt, får en förälder av vardera könet. Lika lite som de flesta av oss understödjer kränkning, misshandel eller utrotning av ensamstående för att vi - liksom f.ö. många ensamstående själva - ser det som önskvärt att barn så långt som möjligt har två föräldrar.

Jämför med hur en del på vänsterkanten i ovist nit demoniserats och "nazifierats" för att de kritiserat Israels politik mot palestinierna. Ärligt, kära vänstersympatisörer: hur kul hade det varit att se Mona Sahlin hängas ut tillsammans med nazister på en proisraelisk konstutställning bara för att hon i det fallet har en åsikt som till vissa delar överensstämmer med nazisters? Men det finns faktiskt ingen åsikt som är så klok att inte också ett antal idioter delar den.

Visst förekommer det antisemitism i vänsterkretsar eller homofobi bland kristdemokrater. Det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Det måste uppmärksammas och kritiseras. Vad jag vänder mej emot är alltså den fruktansvärda schablonisering och demonisering som i det här fallet drabbar kristdemokrater och i andra fall drabbat israelkritiker. (Eller för den delen Israel).

Inför valet 2006 portades sverigedemokraterna från Torsbergsgymnasiet på oklara grunder. Tydligen hade ett antal elever anmält att de känt sej kränkta av sd:s budskap och enligt en tämligen ny lag är skolan då tydligen skyldig att hålla skolan fri från dylika budskap. Jag framkastade då, och är alltmer böjd att tro, att det - utan alla jämförelser i övrigt - inte vore någon större konst att få skolan fri också från kristdemokratiska bokbord inför valet 2010. (Ta det inte som ett tips).

Elisabeth Ohlson har ett angeläget ärende: "Rör inte min HBTQ-komp is!" Det är sannerligen inte hon (heller) som är den hotfulla mörkerkraften, tolka mej inte så! Men här använder hon tyvärr, under konstens svåravslöjade förklädnad, djupt oschyssta debattmetoder. Framför allt en form av skuld-genom-associering som ger en konfliktbild utan nyanser, sannerligen och tragiskt nog inte helt opåverkad av den antipatins demagogi hon med rätta bekämpar.

In hate she trusts?

Denna text sändes in till Ljusnan den 15 september 2008 och togs något förkortad (och naturligtvis med ny rubrik) in exakt en vecka senare. En för mej okänd Per Ölund (av många) hävdade då att jag ropat på censur och att konstens uppgift är att gå för långt. Kan man ens diskutera med sådana? Att gå för långt är att - gå för långt. Det gäller naturligtvis även konstnärer. Men censur ropar jag ICKE på. Jag diskuterar istället. (Anm 20081006)