Ibland känner man sej tokkonservativ, ibland superliberal. När jag läser om hur folkpartiet tvekar inför en tredelad föräldraförsäkring (en del för kvinnan, en för mannen och en för fri disposition), som Birgitta Ohlsson förespråkar och överensstämmer med socialdemokraternas modell, så säger jag:
Varför inte dela 50/50? Det vill säga: varje förälder får lika många föräldradagar att disponera. Eftersom båda är lika mycket föräldrar. Tar pappan inte ut sina dagar är det hans och barnens problem, men det är inte samhällets fel.
Med nuvarande regler kan man fortsätta tro att barnen är mammans mer än pappans. Och visst, om föräldradagarna bara vore 150 per barn, skulle det ur amningssynvinkel vara fel att dela dem mellan båda föräldrarna. Men nu när man kan dela lika på dagarna och ändå hinna amma klart, finns det inte längre några skäl att låta mammorna ta ut det mesta av föräldraledigheten.
Draken låg vid stadens mur
9 timmar sedan
Vadå två föräldrar?! Du var mig en tokkonservativ tokskalle! ;-)
SvaraRaderaSuperliberal är du i alla fall inte om du inte betror oss föräldrar att bestämma själva om just något här i livet. Själv har jag tagit ut nästan alla våra föräldrapenningar för att det passade oss bäst.
Ur barnets synpunkt har det nog ingen större betydelse med 100% "rättvisa" mellan föräldrarna. Men ur jämställdhetssynpunkt ligger det en del i ditt förslag.
SvaraRaderaOch ur liberal synpunkt borde det vara valfritt.
Och vissa fäder har inte reell, ekonomisk, möjlighet att ta ut hälften eller ens ngt i närheten därav, då de tjänar mkt mindre än frun, el är pensionärer (japp, det finns sådana pappor!)
Så, vad ska väga tyngst???
Jodå, jag är verkligen superliberal, Lachen. Jag vill t.ex. ha vårdnadslön till den som är hemma med barn i förskoleåldern, oavsett om det är en mamma eller pappa. Där är inte folkpartiet tillräckligt liberalt.
SvaraRaderaMen när det gäller föräldraförsäkringen är det absolut rimligast att varje förälder får lika många dagar och därmed basta. Eftersom båda är föräldrar. Problemet, och det medger jag, är att det ser så illa ut att dela lika NU - man skulle ha tänkt på det här vid utbyggnaden av föräldraförsäkringen, att allt över 240 dagar skulle ha gått till pappamånader. Vi som fortfarande är heteronormativa bör väl ha en tydlig inriktning om att BÅDE mamman och pappan är viktiga för det lilla barnet, även om det är rimligt att mamman är hemma först. (I extremfall får man naturligtvis ansöka om att en förälder ska få ta över den andras dagar, men jag stöder s-tanken att dagarna ska gå att ta ut ända upp i tonåren, inte bara "förverkas").
Föräldraförsäkringen kan absolut vara individualiserad utan att det är oliberalt. Barnet erbjuds lika många pappadagar som mammadagar, vad är det som är så oliberalt med det? (Det är ju dessutom inte alla familjer som lika bra som er fattar att även pappa är förälder).
När det däremot handlar om fortsatt förskoleverksamhet (som den har som är hemma med en 2-, 4- och 6-åring), så ska givetvis vilken förälder som helst kunna välja att vara hemma med vårdnadslön. Lika lön för lika arbete.
En rejäl vårdnadslön skulle lösa en del av orättvisan för arbetslösa o.s.v. Och en pappapensionär kan ju vara hemma med barnen i alla fall, så det är väl inget problem om inga försäkringspengar utgår?
Men jag medger att man kan tänka olika här. En tredelning känns dock bara som en svårförklarlig försnävning av valmöjligheterna - en tudelning känns mycket lättare att förklara pedagogiskt och skulle dessutom bräcka (s)! (Men måste alltså kompletteras med en rejäl vårdnadslön för dem som vill vara hemma längre med barnen).
"Tar pappan inte ut sina dagar är det hans och barnens problem, men det är inte samhällets fel." Exakt. Precis som i tredelad föräldraförsäkring. Då är det också mest synd om pappan och barnen.
SvaraRaderaOm pappor nu inte tar ut sina dagar (vilket som sagt både mammor, pappor och barn förlorar på) så är det väl utmärkt att mammorna tar dem i stället.
Att båda är lika mycket föräldrar är faktiskt ett svagt argument. Kanske pedagogiskt, men i många fall inte ens rättvist. Jag är lärare och kan vara hemma med barnen flera veckor varje sommar medan min fru jobbar, och någon annan jobbar på fartyg och är hemma och ledig varannan vecka - då är det väl suveränt att partnern kan ta ut lite fler föräldradagar så att man totalt kan vara hemma lika mycket. Eller?
Som frånskilda föräldrar tänker vi att barn helt enkelt att det inte finns några pappa dagar elelr mamma dagar ,det finns bara barnens dagar. De tar vi ut efter bästa förmåga oavsett vem som gör det för att ge barnens å mycket ledighet med någon av oss föräldrar som möjligt. och behovet av föräldraledighet upphör inte med barnens ålder. Mina barn är nu 7 och 10 och jag har nog inte utnyttjat föräldradagarna på flera år som jag faktiskt gör nu. För nu behöver de verkligen min tid! Dagarna är barnens!
SvaraRaderaOm man är liberal så låter man naturligtvis föräldrarna bestämma själva hur man delar upp dagarna, därmed basta! Ni politiker ska lägga er i så lite som möjligt i folks privatliv helt enkelt!
SvaraRaderaJag förstår din synpunkt, Liselotte, och gillar tanken, men att föräldradagarna skulle vara "barnens dagar" är väl ändå inte med de flestas verklighet överensstämmande? Trots den fria fördelningen går det ju massvis av dagar "i putten", vilket väl knappast är på barnens önskan?
SvaraRaderaJag är som sagt för (S)-förslaget att dagarna ska få disponeras ända fram till barnets 15-årsdag, och för (KD)-förslaget att man även efter föräldraförsäkringens utgång ska få en skälig vårdnadslön (vårdnadsbidraget är ju bara en rudimentär ersättning) för det arbete man faktiskt utför genom att vara dagbarnvårdare åt sina egna barn. Men, Lachen, få hade tyckt att det var konstigt eller oliberalt om man från början vikt 50% av föräldraledigheten åt vardera föräldern. Nu var det ju inte så från början av pragmatiska skäl, och det uppskattar jag, eftersom det finns en tydlig poäng med att mamman är mest hemma det första levnadsåret. Men hade all utbyggnad av föräldraförsäkringen som överskrider, säg, 9 månader, vikts åt förälder 2, hade det knappast tett sej som taskigt politikerstyre utan bara som ett generöst erbjudande. Det pedagogiska problemet nu, och det erkänner jag ju villigt, är att det nu skulle se ut som om man "stjäl" dagar från mamman för att ge till pappan, eller ännu värre "stjäl" dagar från barnet när inte bägge föräldrarna kan eller vill ordna det så att de kan vara hemma en tid.
Som liberal anser jag det dock viktigt både att ge valfrihet (icke könskvoterad vårdnadslön) OCH markera att både man och kvinna får barn i lika hög grad (individualiserad föräldraförsäkring). Särskilt vi som är moderat heteronormativa och tror på en finess med BÅDE mamma OCH pappa borde väl också verka för att barnet verkligen får vara med dem båda under sin späda uppväxt? (Sen vet jag mycket väl att skilsmässor, misshandel, dödsfall m.m. kan skapa Force Majeur-fall, men det har vi ju redan redskap för att hantera när det gäller "pappamånaderna").