lördag 10 januari 2015

Det där med födelsedagar

Idag fyller min fru 43. Och Lars Levi Laestadius (lappmarksprästen alltså, inte släktingen/teaterchefen) skulle ha fyllt 215.

Nu är det lite lustigt: vid den av festföremålet beställda tacomiddagen med marängsvissefterrätt vände jag mej till Den Svenska Högtidsboken för att få något vackert ord till min hustru på födelsedagen. Jag har nämligen hört och nästan själv trott på att sanna kristna (inte bara Jehovas vittnen) mest bara hyllat dödsdagen men snarast misstrott och beklagat födelsedagen (Job förbannade den, kantänka), så att man liksom nästan måste vara ateist för att på just det sättet fira livet.

Och vad hittar jag då i denna fina men sekulär-humanistiska festbok? Nada. Jag kan ha missat något, men i varje fall är då födelsedagarna inte framträdande i denna bok. Jag kan inte hitta någon rubrik med detta innehåll vare sej i innehålls- eller sakregistret. (Ska kolla mer imorgon).

Däremot finns i En liten bönbok i psalmboken en fin liten bön på födelsedagen.

Och i 1819 års psalmbok fanns J O Wallins psalm "En äldre kristens tackoffer på sin födelsedag". (Nå, jag föreslog inte min hustru att sjunga den, men min far kunde gott ha fått den som hälsning på 70-årskalaset i höstas).

Än mer: i sin vitt spridda sångbok Andelig Dufwo-röst skaldar redan 1700-talspoeten Olof Kolmodin så här:

Min födelsedag
förtjänar, att jag
ett tacksamhetsljud
till himmelen sänder
att prisa min Gud
som skapat mig väl,
att jag av hans händer
fått lemmar och själ.

Kanske något för etnologer och seklärhumanister m.fl. att anteckna trots allt?

2 kommentarer:

  1. Firade man dödsdagen? Jag trodde det var namnsdagen/helgondagen man firade innan födelsedagen. Min farmor var noga med namnsdagsfirande. Dödsagsfirande kan ju vara trevligt för efterlevande, men den som firas? Ganska trist. Det bleve ju inte mycket till firande om man bara firade dödsdagen, ingen mening eftersom man ju inte får höra snacket efteråt.

    Men psalmen tycker jag i allt, utom den svaga stämman, stämmer på även härligt medelålders kristna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var nog oklart skrivet av mej. Man har väl med "dödskultskritiken" syftat på att just namnsdagarna från början ofta placerades utifrån olika helgons dödsdag, då man "firade" deras martyrium. (Ungefär som 6 och 30 november i Sverige blev något slags krigarkungarkultdagar).

      Radera