torsdag 10 september 2015

Bra fråga från Ruth Nordström

Det här är en aktuell och relevant fråga. Nu är både Ellinor Grimmark och Linda Steen efterfrågade i Norge, men oanställningsbara i Sverige. Hur kommer sej detta? Och hur kommer det sej att inga kristnaledare offentligt ryter ifrån om att utan den samvetsfrihet som abortlagen från 1974 faktiskt förutsatte kommer inga troende kristna att i fortsättningen arbeta som barnmorskor i Sverige!

(Eller menar man faktiskt att fosterfördrivningar ingår i barnmorskeyrkets raison d´etre och att troende kristna mycket väl regelbundet, och inte bara i akuta extremfall, kan syssla med fosterfördrivningar? se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=6164682

Maria: Jag hörde i radion att du tycker aborter är ok och att det ingår i jobbet som barnmorska - hur kan du säga det?
Eva Nordung Byström : Därför att det ingår i jobbet som barnmorska. Ingen är tvingad att väja ett visst yrke. Däremot är det viktigt att man är trogen mot sitt samvete och därmed inte väljer ett yrke som går starkt emot den egna övertygelsen. Jag tror inte att någon egentligen vill att det skall finnas aborter men nu ser livet och verkligheten ut som den gör och jag menar att utan möjlighet till fri abort så skulle vi riskera många kvinnors liv och hälsa och öppna möjligheten för en illegal abortmarknad som vi inte önskar skall finnas. Jag tycker också att det skulle satsas mycket mer på god sexualupplysning och annan prevention.).

Det där är en sanning med modifikation. Läser man beskrivningen av barnmorskeyrket på Arbetsförmedlingens hemsida framgår det inte precis tydligt att fosterfördrivningar ingår i yrket. "Gör gynekologiska hälsokontroller" resp. "vårdar kvinnor i samband med aborter" är ju inte precis detsamma som att avliva foster upp till 21 veckan! (P.g.a. Downs syndrom eller gomspalt och upp till 18 veckan p.g.a. precis vad som helst).

Dessutom kan man med skäl fråga sej varför barnläkares önskan om samvetsfrihet beträffande omskärelse av judars och muslimers avkomma möts av så mycket större respekt på förment liberalt håll (från bl.a. Bengt Westerberg) än barnmorskors önskan om samvetsfrihet beträffande avlivning av "kristnas" (?) avkomma.

Jag gillar som kristen inte medicinskt omotiverade omskärelser, även om gossomskärelser är ett väsentligt mycket mindre ingrepp än flickomskärelser, som oftast måste betraktas som rena könsstypmningar. Men ska vi verkligen tro att aborter av t.ex. foster med Downs syndrom är medicinskt motiverade? Tar människor verkligen skada av att föda ett barn med Downs syndrom? Eller tar barnet med Downs syndrom skada av att födas - jämfört med att ha blivit avlivat i fosterstadiet?

1 kommentar: