14 juli

Har alltid tyckt lite synd om fransmännen som måste sjunga den gräsliga texten till sin nationalsång Marseljäsen (om än originaltexten i Frankrike omarbetats lite för nationalbruk). Nånånå. Finalförlusten i hemma-EM i söndags sved väl, så nu får man försöka fira lite ändå.

Men den hemska nyheten från 11/11 2015 - två dagar före terrorattentatet i Paris - som aldrig uppmärksammades stort - man hade som sagt haft ett par dagar på sej före terrorattentatet - bränner mej fortfarande. Tänk om det gällt foster med anlag för homosexualitet? Då hade - hoppas jag i alla fall - reaktionerna varit starka.

Varför är de inte det nu? P.g.a. en förryckt uttydning av "kvinnans rätt till sin kropp"? P.g.a. att vår övertalningsdefinition av barn som "ett livsdugligt foster" i bemärkelsen "även utanför mammas mage överlevande" (även ett 15 veckors foster är ju i allmänhet fullt livsdugligt om det inte avlivas!) aldrig varit annat än en "ad hoc-definition", avsedd att legitimera praxis: att även vår avkomma fritt får avlivas under graviditetens första hälft (och lite till om det gäller så av samhället oönskade foster som de med Downs syndrom)?

Ja, varför blev inte reaktionerna starka nu? Trots att varje kristen kyrka och många andra ideella organisationer påstår sej kämpa för allas lika värde. Trots att varje deltagande i varje Pride-festival brukar tolkas som ett ställningstagande för alla människors lika värde.

Dock, skona denna arma skara,
som ej sitt ödes skam förstått!
Låt högsint glömska straffet vara,
som drabbar legohjonens brott.
Men slå till jorden utan skoning
de blodsmän, som dem driva fram,
som skända, sölande i skam,
sin egen moders helga boning.