Doktor Luther och Mr Hyde

I radions "Människor och tro" (P1) hörde jag Expressen-journalisten Per Svensson berätta om sin nya bok Dr Luther och Mr Hyde. Det var på många sätt intressant, särskilt som Svensson trots sin skrämmande allusion på Stevensons skräckroman betonade Luthers positiva insats - i radioprogrammet åtminstone. Det har annars varit rätt jobbigt att Luther i nyare tid antingen svartmålats å det grövsta (t.ex. Jan Guillou och Göran Hägg har inte mycket till övers för honom) eller idealiserats in absurdum (förutom av diverse "ärkelutheraner" även av t.ex. Birgit Stolt eller Per Ragnar). Varför kan han inte få vara den sammansatta, bristfulla och samtidigt sällsynt helgjutna människa som han verkligen var?

Att Luther hade svarta "Mr Hyde-sidor" skulle han ju själv ha varit den förste att medge. Simul justus et peccator - på en gång rättfärdig och syndare - var ju ett av hans och reformationens stora tänkespråk. Även självrättfärdigheten hör, paradoxalt nog, just till de nattsidor som ständigt smyger sej in i kristenheten, men ingen kan dock påstå att insikten om även de heligas syndafördärv saknats i kyrkoläran (tänk bara på Kay Pollacks attack på syndabekännelsen i filmen Så som i himmelen). Så ifall t.ex. Lars Leijonborg och folkpartiet blev aningen för självgoda under förra mandatperioden, borde det rimligen inte bero på Leijonborgs kristna övertygelse, utan snarare på en överoptimistisk människosyn med andra förtecken.

Dikena är som alltid minst två - att odla sina synder och nattsidor för att nåden ska framstå som desto större och rikare är knappast heller riktigt. Det är rätt och även "lutherskt" att kämpa mot sina egna brister - och att göra upp med Luthers. Att ge sej hän åt det även man själv uppfattar som förbjudet är däremot att rasa ner i Rasputins ruttna evangelium, där synden närmast blir en frälsningsväg. Sedan är steget kortare än man tror till rena laVey-satanismen, där vi blir av med samvetskvalen genom att hävda att inget är orätt. Men var det inte just denna uppenbara absurditet Kay Pollack lät framföra? Att det inte finns någon synd, eftersom Gud aldrig fördömt?