Folkets röst

Valet i Turkiet ställer oss återigen inför frågan vad demokrati är. Handlar demokrati helt enkelt om folkmajoritetens beslutanderätt, eller handlar det om vissa åsikter och ståndpunkter som folkmajoriteten helst bör omfatta (men inte nödvändigtvis omfattar)? Både valen i Algeriet och i Palestina har illustrerat frågan närmast övertydligt, men diskussionen inför valet i Turkiet har också berört den.

Systemet med militären som konstitutionens väktare ter sej ur alla aspekter fullkomligt bisarrt.
Vill folket ändra konstitutionen eller välja en usel regering (eller t.o.m. diktatur!) måste det väl ändå i all demokratis namn få göra det! Eller ska en minoritet - upplyst despot? - ha rätt att undertrycka majoritetsviljan i demokratins namn? Hur skulle det se ut?

Nej, skulle folkviljan paradoxalt nog urarta i totalitär och antidemokratisk riktning - vilket dagens turkiska regering dock inte är något exempel på - måste minoriteten med beklagande lämna ifrån sej makten och kämpa underjordiskt om så skulle behövas. Det vore naturligtvis illa, men det är bara att bita i det sura äpplet och minnas Churchills ord: "Demokrati är det sämsta av alla styrelseskick - om man bortser från alla andra."

Det finns nämligen inga som helst garantier för att folkmajoriteten alltid väljer det goda. Men vanligtvis är majoritetsstyre det bästa värnet mot människors korruption och storhetsvansinne.