Michael Odenberg lämnar politiken

På ett mer dramatiskt sätt än Ulrica Messing lämnar nu Michael Odenberg politiken. Som demonstration betraktad är avgången från försvarsdepartementet och regeringen särdeles effektfull. Den kan bara jämföras med dåvarande finansminister Erik Åsbrinks avgång i slutet av 1990-talet. Den här gången segrade finansministerns linje inom regeringen - vilket måste kännas särskilt bittert för Odenberg som själv var påtänkt som finansminister.

Utan att ta ställning i själva sakfrågan eller till hur mycket prestige som var inblandad, kan jag bara konstatera att det naturligtvis är hedervärt att vägra administrera en politik man själv finner osund och farlig. Att döma av Kjell-Olof Feldts memoarer borde t.ex. denne själv ha avgått långt tidigare än han gjorde.

Vad själva sakfrågan beträffar kan jag inte komma ifrån att Odenbergs liknelse vid 20-talets försvarspolitiska klimat verkar kusligt riktig. Och Mona Sahlins reflektion om att säkerhetspolitiken aldrig får reduceras till finanspolitik är naturligtvis också alldeles sann. Även om hon själv knappast vill satsa mer på försvaret än regeringen och Anders Borg.