Allt är inte bara natta på den världspolitiska scenen. Att Fidel Castro också officiellt avgår som Cubas president är högst glädjande. Visserligen kunde man cyniskt hävda att han ändå skulle ha avgått med döden inom några år, eller lojalt hävda att vi åtminstone kunnat unna honom att få fira 50 år på presidentposten, men att han faktiskt, liksom den nästan lika långvarige gamle ärkebiskop Ulfsson på 1400-talet, tar sej några år som pensionär är likväl på något sätt uppmuntrande.
Jag hyser inga illusioner om att Cubas - eller ska man skriva Kubas? - kommunistparti nu genast kommer att släppa makten ifrån sej. Men Castro var en symbol - och jag tror att mycket av den lojalitet mot Kubas kommunistparti som säkert finns, åtminstone i en äldre generation, kommer att försvinna med honom.
Valet i Pakistan är också spännande. Oavsett exakt utgång verkar det inte direkt stärka president Musharrafs ställning. Och kan Benazir Bhuttos parti PPP gå framåt och rent av ta regeringsmakten tillsammans med något annat parti, ja, då har ju Pakistan faktiskt visat sej vara en reell demokrati i väsentliga avseenden. Men det återstår förstås att se om Musharraf kan tänka sej att lämna ifrån sej makten i fredliga former. Eller om han kanske får någon tjusig reträttpost?
Att Robert Mugabe i Zimbabwe nu inte bara utmanas av oppositionspartiet utan också inom sitt eget parti (av någon som heter Simba=lejon) visar ju att också denne autokrats dagar vid makten verkar räknade, alldeles bortsett från hans förmodligen inte så enorma återstående livslängd. Det vore sannerligen inte en dag för tidigt om Mugabe gjorde som generationskamraten Castro och gick i pension.
Till min näsa
6 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar