Framgångspsykologi finare än framgångsteologi?

När jag häromdagen stod och lyssnade på P1 under mina talrika försök att röja upp i köket, så slog det mej för säkert 100:e gången hur ofta Livets Ord-liknande tankegångar framförs i media utan att några kraftiga reaktioner kan förmärkas.

Jag syftar på läran om positivt tänkande, som åtminstone för mej har klara likheter med "trosrörelsens" förkunnelse om tro. Men bara man pratar om att "visualisera" och "affirmera" verkar alla falla i farstun. Gud (!) nåde däremot den som för in religiösa begrepp i sammanhanget; den personen får finna sej i att framställas som vettvilling och alla handikappades eller deprimerades fiende nummer 1.

Är man lite lagom österländskt religiös kan man t.o.m. tro på reinkarnation och karma - och alltså tro att de som har en funktionsnedsättning har sej själva att skylla - utan att råka ut för några större motkampanjer. Men, som sagt, just trosrörelsen framställs allmänt som pest och pina utan att ens vara i närheten av någon karmalära.

Förtydligande: jag har hittills ingenting sagt om själva sakinnehållet i nämnda rörelsers förkunnelse. Låt mej säga så här: det förefaller rimligt att positivt tänkande är mer konstruktivt och hälsosamt än allmän pessimism, och att det öppnar människan för Guds/naturens/sina egna läkande krafter och möjligheter.

Lika orimligt förefaller det mej dock att man skulle kunna tänka/tro bort vare sej alla sina motgångar eller alla sina handikapp. Om jag trodde det skulle jag verkligen bli deprimerad över mina monumentala misslyckanden på trons och tankens område!