tisdag 12 februari 2013

Mitt i semmelbaket annonserar påven sin avgång

Roliga bloggare skriver nu om "påvens avträde". Själv är jag fascinerad av den annonserade abdikationen på många sätt. Erik Helmerssons kommentar i DN idag (i krönikan "Ny påve betyder inte ny kyrka") uttrycker i sin slutkläm ett intressant perspektiv.

Genom att abdikera har den ”konservative” påven fattat ett mycket radikalt beslut. Kanske blir det ett exempel för framtida påvar och Benedictus stora bidrag till kyrklig förnyelse.

Spännande! Att se själva avgången som en reform av påveämbetet! Jag tror att Erik har rätt och att abdikationen kan bli stilbildande (jfr Nederländernas kungahus). Sen blir ju frågan i än högre grad än vanligt hur en avgången kyrklig ledare hanterar sitt "pensionärsskap" - att ha haft en sådan oerhörd andlig auktoritet som påveämbetet innebär och sedan stilla acceptera sin efterträdares linje (även om man inte håller med) måste vara en andlig övning av enorma mått.

Men skada att den svenska formen Benedikt (eller ännu hellre Bengt!) aldrig slog igenom. Portugiserna sa ju "Bento" utan att darra på manschetten. Men i Sverige skulle det minsann vara "Benedictus". Precis som vi aldrig kunde säga "Jan Pål" eller åtminstone "Johan Paul" om föregångaren (jfr Jean-Paul Sartre) som fransmän och polackers.

1 kommentar:

  1. Vi svenska katoliker har använt formen Benedikt men svensk media har valt att kalla honom Benediktus.

    SvaraRadera