Emma Green Tregaros diskreta protest väl avvägd och effektfull

Det har uppstått en intressant diskussion kring Emma Green Tregaros manikyr. Jag måste säga - och det är inte det minsta modigt från min sida - att jag finner den alldeles utmärkt. Den är både vacker - jag har varje sommar fått glädjen att måla min frus tånaglar i regnbågens alla färger - och i sitt viktiga sammanhang lika talande och effektfull som snäll och diskret. Man kan naturligtvis alltid diskutera exakt HUR modig aktionen är - se DN:s huvudledare resp. Mona Masri. Men det känns irrelevant; det var hur som helst en aktion i rättan tid och mycket väl avvägd. Rysslands nya antihomolagar är otillständiga och ett led i den illavarslande "putiniseringen". Både 1 maj-tåg, Jesusmanifestationer och Pride-parader måste kunna arrangeras i ett öppet och fritt samhälle. Och svenskar och danskar får väl då i rättvisans namn vid våra egna idrottsarrangemang tåla en motsvarande diskret men öppen protest mot t.ex. den pågående utsorteringen och avlivningen av foster med Downs syndrom.

Själva nagelsignalen finner jag alltså både rimlig och väl avvägd (att svenska truppen skulle ha tågat in klädda i regnbågsfärger hade däremot inte varit det - skulle vi då gå in med korsmärkta dräkter i länder där kristna förföljs?). En annan sak är att Emma Greens (och Frida Boisens) verbala argumentation ("att kärlek till en annan människa inte kan vara fel på något sätt") verkligen är i grundaste laget (liksom - naturligtvis - invändningen från Jelena Isinbajeva). Den är inte bara grund, den är också pryd, eftersom den inte låtsas om att diskussionen handlar om sex och eftersom alla, förhoppningsvis även Emma Green, avvisar föreställningen att all kärlek och attraktion måste få uttryckas genom samlag. OBS hur även Sverige "diskriminerar" polyamorösa - jfr de senaste årens polyseminarier på Pride! - och alltför nära släktingar (även om man kan få gifta sej med ett halvsyskon eller en faster på dispens eftersom man inte alltid från början vetat om att man var så nära släkt). Och då hjälper det ju inte att själva kärleken är hur osjälvisk - kanske särskilt vad gäller polyamorösa? - och vacker som helst, jfr även Thorsten Jonssons fina novell "Gård i utkanten".

En lite pikant poäng i sammanhanget: just i Ryssland lär det faktiskt bli svårt att förbjuda offentliga kyssar mellan två av samma kön eller betrakta dem som "homosexuell propaganda", jfr Bresjnev och Honeckers berömda ömhetsbetygelse: