Vilken kärlek är störst?

Bara en död kan vara fullt konsekvent, heter det ju. Men nog är det märkligt att en fullvuxen politiker kan resonera så inkonsekvent och uppenbart självmotsägande som Gudrun Schyman i artikeln "Kärleken är störst" i Dagen idag!

Och tyvärr är det inte första gången jag hör en politiker försöka komma undan med förklaringen "det är en icke-fråga". Det svaret fick jag även av en socialdemokratisk politiker i valrörelsen 2010, då jag frågade om dåvarande oppositionsrådet verkligen trodde som Göran Hägglund och KD var på väg att göra, nämligen att även en del karlar kan föda barn. "En icke-fråga", hette det då. Tre år senare står hela regeringen bakom de nya könsbegreppen. (Hur kan f.ö. en fråga som faktiskt ställs förklaras vara en icke-fråga? Frågan är ju faktiskt ställd! Snacka om att förminska eller rent av osynliggöra frågeställaren!).

Så här skrev jag i kommentarsfältet till Gudrun Schymans artikel:

Gudrun Schyman förespråkar tydligen monogami (eller ska man kalla det successiv, asynkron polygami?) framför synkron polygami (att leva under äktenskapsliknande former med flera på en gång). Alltså förespråkar och favoriserar hon själv mono-relationer framför poly-relationer. Alltså tycker hon själv att samhället ska favorisera vissa samlevnadsformer framför andra och förnekar sin egen slutkläm om att "inget livsval är bättre eller sämre." Kärleken har kanske ingen ålder, men Gud nåde den som har sex eller ingår äktenskap med minderåriga! (Där tror jag vi är överens, Gudrun och jag)

Är Gudrun rent av polyfob? Ja, i varje fall osynliggör hon de polyamorösa enligt klassisk härskarteknik (det finns inte bara gammelmormonska eller muslimska utan även icke-religiösa, radikalliberala sådana, har Gudrun missat de senaste årens Pride-festivaler?) genom att hävda att månggifte skulle vara en icke-fråga. Så sa man länge om homoäktenskapen också. Och precis som beträffande polygamin trodde många att homorelationer måste vara väldigt ojämställda (utifrån nedslående exempel från antiken eller patriarkala kulturer).

Det är närmast komiskt att se hur fördomsfull och inkonsekvent man får vara som gammal etablerad feministvänsterpolitiker. Men då går det bra, minsann!