Måndagen den 22 april var onekligen händelserik. Lars Leijonborg kastade in handduken. Jag hakar gärna på den socialdemokratiska återvinningstrenden och föreslår Maria Leissner som partiledare.
Om det förra gången (1995-97) var hennes största svaghet att hon inte satt i riksdagen är det förstås inte bättre på den fronten nu, men hon är - liksom Mona - 10 år äldre och klokare, och partiet bör ha rimligare förväntningar på opinionssiffror nu än förra gången då hon möttes av ständiga ifrågasättanden p.g.a. siffror som faktiskt översteg vad partiet under Leijonborg fick något år senare (1998).
Fungerar det inte med Leissner, av riksdagsplatsskäl och annat, så vill jag ha Birgitta Ohlsson, Karin Pilsäter eller - OK då - Jan Björklund. Han är inte sämre för att han är karl. Däremot vore det helt klart en smula riskabelt för ett så principfeministiskt parti som folkpartiet att under 10 år till ha en man som ledare. Risken är ju då att både moderaterna och kristdemokraterna hinner före och att folkpartiet inför valet 2014 framstår som det enda parti som inte satsat ordentligt på en kvinnlig partiledare (Leissner blev ju bara en parentes ungefär som Karin Söder 10 år tidigare).
Nyamko Sabuni då? Vet för lite om henne än, men hennes engagemang mot kvinnlig könsstympning har min fulla sympati. Engagemanget mot religiösa friskolor i största allmänhet tycker jag dock är stötande - där är Maria Wetterstrands linje mer i enlighet med min. Ett val av Sabuni till partiledare skulle dock effektivt ta död på vulgärpropagandans likställande mellan Sveriges folkparti och Dansk Folkeparti. Att inte bara välja en kvinna utan därtill en s.k. "invandrare", en "blatte", skulle faktiskt vara epokgörande. Nu vill jag dock inte bara ha en symbol utan en verklig personlighet i toppen. Men det är fullt möjligt att Sabuni är en sådan.
Höga pannor
4 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar