Tankar om kyrkomötet från en folkpartistisk kantorsstuderande

Det tar tid att ändra människors attityder och övertygelser, men det underlättar om man vågar visa sej rejält upprörd. När det gäller hbt-frågor har varken jag, folkpartiet eller Rfsl haft svårt att vara upprörd över okunnighet, fördomsfullhet, för att inte säga ren förföljelse. En pingstpastor som pratar om sexuella perversioner som att "våldta djuren" i samma andetag som om homosexualitet, eller en kristdemokrat som jämför homosexualitet med kleptomani och pyromani - eller Litauens senaste "sundhetslagstiftning", för att inte tala om Irans - är bara några exempel på sådant som fått oss att gå i taket. Och det är sunt att vi reagerar starkast på sådant, eftersom det så omedelbart berör och kränker en utsatt grupp och i många fall - särskilt asylärenden - rent av gäller livet.

Men det hindrar inte att principvidrigheter som sammanblandning av kyrka och stat också bör påtalas, och med viss hetta även där, eftersom vi liberaler i detta fall låter oss bli medskyldiga. Visserligen bl.a. av omsorg om ovannämnda utsatta grupp. Men ändamålet helgar inte medlen.

Tvärtom kan medlen kompromettera ändamålet. Visst förstår jag att det är av idel välmenthet som kyrkomötet med sin majoritet av politiska partier (och då räknar jag även in "släpjollar" som FiSK, Kr, MiSK o.s.v.) nu driver igenom en könsneutral vigselordning i trossamfundet. (Fast jag lovar: det blir inte lätt att tota ihop en könsneutral ritual - och nästan alla moderna bröllopspsalmer talar om man och kvinna, det är de gamla psalmerna som bara talar om "dessa två").

Men när ärkebiskop Anders Wejryd stolt beskriver det som att Svenska kyrkan bedriver ett teologiskt pionjärarbete som han hoppas att fler kyrkor världen över ska ansluta sej till, så förstår väl var och en att dessa kyrkor inte bara studerar själva det "teologiska förarbetet" (d.v.s. om Jesusorden om äktenskapet ska plockas bort ur ordinarie ritual eller inte), utan även hur beslut tas inom Svenska kyrkan. Och att politiska partier är så djupt insyltade i beslutsprocessen gör det ju extra lätt för andra kyrkor men även grupper inom Svenska kyrkan att angripa beslutets legitimitet. Mycket har vi tydligen inte lärt oss sedan 1958 - prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan lider fortfarande av de politiska påtryckningarna då, medan samma reform i frikyrkorna (tidigare än SvK i Missionskyrkan, senare i Pingst) inte vållat samma efterskalv eftersom besluten där fick växa fram inifrån utan politiskt tryck. Kyrkans skiljande från staten anser jag är en principfråga överordnad ALLA andra reformer; skulle dessa försenas p.g.a. att de politiska partierna drar sej ur kyrkan får de i gengäld oändligt mycket större legitimitet om de genomförs.

När jag på 90-talet läste C A Hesslers Statskyrkodebatten (historia D-kurs i Uppsala), märkte jag hur ytterst få som uppträdde mot statskyrkosystemet på principiella grunder. Såväl liberaler som konservativa och socialister (Arthur Engberg!) var eller blev ofta varma statskyrkovänner när de själva trodde sej få något vunnet genom sammanblandningen kyrka/stat, medan de blev mer kritiska till systemet när de hamnade i minoritetsställning i någon viktig fråga. Vilket ju är lika principfast som att gilla demokrati när man är i opposition, men förorda upplyst despoti så fort man själv får makten. Och just nu känns det som om bra många vill få bort de politiska partierna ur kyrkomötet på lite sikt, men bara inte just nu - ty först måste ju århundradets teologiska reform, det könsneutrala äktenskapet, drivas igenom.

Men detta blir en politikens pyrrhusseger som bäddar för ett bakslag, som riskerar drabba hbt-personer och det hittillsvarande reformarbetet inom kyrkorna - och samtalen mellan kyrkorna här hemma och ute i världen. Jag har själv - vilket nog inte framgick av förra brevet - under 90-talet lagt ner ganska mycket tid på att också inom kyrkorna befordra en ökad förståelse för homosexuellas situation, och få folk att acceptera pastorala medgivanden till en utsatt grupp. Jag har inte känt att jag behöver tveka i detta, vare sej i samtal med en norrbottnisk laestadian eller en kongolesisk pastor, eftersom kyrkan redan tidigare kunnat diskutera pastorala medgivanden till halvsyskonäktenskap (när man inte alltid vet att farsan varit ute och slarvat) och månggifte på missionsfälten (när man redan varit månggift åtminstone), liksom för skilsmässa o.s.v.

Fast - det enligt min mening rimliga - förbehållet har hela tiden varit att dessa pastorala undantag inte skulle beröra själva "grundritningen" för äktenskapet, som Jesus definierar den i Matteus 19 (där han faktiskt också nämner "pastorala undantag") och som citeras i Svenska kyrkans och nog alla kyrkors vigselritual. "Har ni aldrig läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna? Fördenskull ska en man överge sin far och sin mor och hålla sej till sin hustru - och de två ska bli ett kött. Vad Gud har sammanfogat må människan alltså inte skilja åt." Vi är många (även biskopar i Svenska kyrkan) som i samtal med enskilda eller systerkyrkor satt vår heder i pant på att ökad förståelse, hänsyn och pastorala medgivanden INTE skulle behöva rubba grundbulten i kyrkornas vigselakt och äktenskapsundervisning.

Att staten ändrar äktenskapsbegreppet är visserligen inte ens ur liberal synvinkel självklart - äktenskapet som det sociala uttrycket för det biologiska faktum att vi alla stammar från 1 man + 1 kvinna är möjligt att definiera, äktenskapet som ram kring vilka vuxna, frivilliga sexuella relationer som helst kan nog ur liberal synvinkel kräva en utvidgning ad infinitum, för vi kan ju inte "diskriminera" farmen-Qristina och hennes två pojkvänner eller syskon som har sitt ihop (särskilt som halvsyskonäktenskap redan är lagliga på vissa premisser). Det är dock inte principvidrigt för en liberal, inte ens för en "konservativ" liberal, eftersom han är van vid att staten ger mycket vida ramar för det mänskliga samlivet, så vida som möjligt utan att människor förtrycker varandra.

MEN ATT SVENSKA KYRKAN DÄRFÖR MÅSTE ÄNDRA SITT ÄKTENSKAPSBEGREPP (genom att samma partier bestämmer om det i kyrkomötet som i riksdagen) är varken mer eller mindre än absurt.

Att STATEN förklarar sej vara komplett neutral i frågan om huruvida ungdomar - inte bara homosexuella sådana - vill bilda familj med någon av samma kön eller någon av motsatt, det är inte ens ur liberal synvinkel självklart, eftersom vi inte självklart kräver att den ska vara komplett neutral i fråga om släktskap eller antal. (Av grekiskt 400-tal f.Kr. och även mer sentida erfarenheter att döma behöver man inte vara specifikt homosexuell för att ha utbyte av en sexuell relation med någon av samma kön). Det är dock inte principvidrigt för en liberal (se ovan), och med hänsyn till att några de facto har en sexuell funktionsnedsättning (ordet här använt för att beteckna ett sakförhållande, inte i nedvärderande syfte) som omöjliggör eller försvårar sexuellt umgänge med det motsatta könet, kan det rent av betecknas som eftersträvansvärt (om än själva den språkliga omdefinitionen av begreppet äktenskap fördenskull inte var självklar). Att STATEN nu hävdar att det inte spelar någon som helst roll för en 5- eller 15-åring om den får en pappa eller inte (eller en mamma eller inte) är visserligen inte självklart - så sent som på 90-talet var vi ju "alla" överens om pappornas (eller för den delen mammornas) stora betydelse; men för all del, en liberal stat måste ju kunna vara eller bli "queer" och bestämma att en pojke måste få heta Eva och en flicka Adam.

Men att SVENSKA KYRKAN nu i sitt barn- och ungdomsarbete ska tvingas hävda att ungdomar - även de som inte är homosexuella utan fullt kapabla till ett äktenskap i traditionell mening - lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt (förutsatt att tycke uppstår, givetvis), det är absurt inte bara i konservativa afrikanska eller asiatiska kyrkors ögon, utan även i mina. Jesus ger ju ändå en rätt tydlig anvisning om Skaparens intentioner (Matteus 19), desto mer tydlig som han visar medvetenhet om de pastorala undantagen. Att SVENSKA KYRKAN nu också ska stå för att det inte spelar någon som helst roll för en tonåring om han/hon har en pappa eller inte, bara han/hon har två föräldrar (eller om han/hon har en mamma eller inte, bara han/hon har två föräldrar), det är i mina ögon helt absurt.

Vi kan ju inte anklaga kristdemokraterna för att inte vara nog sekulära, när vi själva vart fjärde år uppträder som ett kristligt parti, beredda att särskilt gynna en evangelisk-luthersk bekännelse. Eller att särskilt sabotera den.

Jag lovar, jag var emot sammanblandningen mellan kyrka och stat redan innan äktenskapsfrågan kom upp. Särskilt efter år 2000 (när vi - hycklande - påstod oss ha skilt kyrka och stat) har jag fått spykänslor varje gång folkpartiets blåklint dykt upp i kyrkliga sammanhang. Men jag medger att äktenskapsfrågan blivit droppen för mej. Har den tvärtom blivit ett skäl för andra liberaler att vilja behålla det politiska inflytandet över "statskyrkan"? (Jfr den förfärliga intervjun med Jan Björklund i Kyrkans Tidning 31-32/2009).

I kyrkovalrörelsen pekade jag dock på att man INTE behövde rösta på politiska partier (eller deras släpjollar) om man gillade idén om könsneutrala äktenskap. Vi hade ett helt politiskt obesudlat alternativ som hette/heter Öppen kyrka, som jag önskat större framgång och som står för äktenskapsreformen - men som tyvärr ökade med bara något enstaka mandat. Det visar att det finns en tröghet i systemet - så länge blåklint, vitsippor, rosor, maskrosor, fyrklöver, blåsippor (usch!) m.m. finns att välja i kyrkovalet, så kommer det också att finnas trogna väljare till dessa.

Nu har även jag givit upp hoppet om att vi svenskkyrkomedlemmar själva kommer att skilja kyrkan från staten - även om vi hade möjlighet det här valet. Men vi kan ju som partimedlemmar, svenskkyrkliga eller inte, på våra partistämmor se till att vi inte ställer upp i nästa kyrkoval eller tillåter någon grupp att vifta med våra partiemblem i några kyrkoval ö.h.t.! Varför gör vi inte det?

Vi måste göra som Ingrid Sjöstrand skriver i en tänkvärd dikt och elda under vår vrede! Här såväl som i t.ex. den ännu mycket större och viktigare frågan om asyl för homosexuella och/eller kristna från Irak/Iran. (Omfattas bara politiskt aktiva av Sveriges respekt? Är det bara politiska åskådningar man anser bör visas öppet?).

Fortsatt liberala hälsningar Andreas H., som på Barn- och utbildningsnämndens sammanträde igår med anledning av pågående kyrkomöte krävde att få en namnskylt med texten
ANDREAS HOLMBERG
Svenska kyrkan
(För ska vi fortsätta röra ihop stat/kommun och kyrka är det väl rättvisast om det sker på alla nivåer och åt alla håll?)