Följande skrev jag häromdagen till lokala partikamrater samt till Erik Ullenhag, vår partisekreterare.
Jag minns hur förtjust jag blev när jag läste om hur den danske motståndsmannen Kaj Munks fromme far på Lolland gjorde gemensam politisk - OBS inte kyrklig! - sak med de kristendomsförnekande frifräsarna i Köpenhamn i den borgerliga vänstern, och tillsammans med dem kämpade för andlig och social frihet; för ett verkligt socialliberalt samhälle. Och jag har alltid gillat "oheliga allianser" i DEN bemärkelsen, alltså när troende och icke-troende kunnat se ett gemensamt värde i ett liberalt samhällssystem med vissa grundvärden men plats för mycket oliktänkande i övrigt.
Att den kristna kyrkan inte ska styra politiken har jag funnit självklart, och t.ex. kunnat argumentera för den s.k. fria abortlagstiftningen (som väl ändå bara är halvfri eftersom abort faktiskt är förbjudet halva graviditeten) kompletterad med fri åsikts- och värderingsbildning angående exempelvis det förskräckliga utsorterandet av foster med Downs syndrom eller icke-absolut-nödfalls-betingad fosterfördrivning ö.h.t. (Det blir ju larvigt att hojta kraftfullt mot omskärelse av judekillar som icke-medicinskt motiverad när vi accepterar totalt avlivande av foster även efter v. 18 bara för att de råkar ha Downs syndrom - hur medicinskt motiverat är det?). Bara som exempel. Kyrkan ska ha sin roll och staten sin. Land ska med lag byggas, men inte bara med lag. Men får inte religionen påverka politiken direkt, bör väl inte heller politiken få påverka religionen som nu sker?
I äktenskapsfrågan har jag t.ex. som liberal inga problem att i princip diskutera alla möjliga vuxna, frivilliga konstellationer eller ta till mej att min lokala partiledare Ingrid viger ihop folk av samma kön borgerligt. Redan idag får man gifta sej med ett halvsyskon eller en faster på dispens, och under vissa premisser kan jag absolut tänka mej att diskutera om inte farmen-Qristina borde ha fått gifta sej med båda sina pojkvänner. På en gång (som Rfsl Ungdom och Grön Ungdom föreslagit). Har vi väl knäsatt principen att all vuxen, frivillig kärlek ska få uttryckas direkt sexuellt och kunna få samhälleligt, juridiskt skydd får vi väl löpa linan ut. (Eller ska vi förbehålla oss rätten att vara inskränkta och fördomsfulla i just vissa fall?). Partnerskapslagstiftningen och möjligheten att prövas som adoptivförälder stödde jag naturligtvis redan från början, liksom rätt till asyl för hbt-personer från bl.a. Mellersta Östern. Det känns alltid viktigt att som liberal stå upp för utsatta minoriteter, och viss extra kompensation för utståndna oförrätter känns också rimlig.
MEN nu kämpar tydligen "Folkpartister i Svenska kyrkan" i kyrkomötet med blåklinten som fana för att kyrkan liksom skolan ska lära barnen att alla, OBS inte bara homosexuella alltså, lika gärna kan bilda familj med en av samma som med en av motsatt kön. Min 6-åriga dotter har redan tagit reda på att hon får gifta sej med en tjej när hon blir stor - till sin stora förundran, men hon är väl hittills alltför heteronormativt fostrad av hem och skola, kan jag tänka mej. Rena queer-tänkandet är det nu som ska gälla i BÅDE skola och kyrka, alltså - och med tanke på att en 16-årig elev jag hade på Torsberg sa sej ha "många bisexuella vänner" och med tanke på att halva grekiska kultureliten på 400-t. f. Kr. verkar ha haft sexuella relationer med någon av samma kön, öppnas onekligen här nya intressanta perspektiv. Tyvärr är det nog så att Jesusorden i Matteus 19 ("har ni aldrig läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna? därför ska mannen överge far och mor och hålla sej till sin hustru och de tu ska bli ett kött o.s.v.") måste utmönstras ur ordinarie kyrkvigselritual såsom alltför heteronormativa och därmed opassande vid vissa bröllop - Daniel och Viktoria får kanske ta dem som "tillval"?
Fast, alldeles ärligt talat: var det verkligen det här vi som stod upp för (och/eller själva är) s.k. hbt-personer tänkte oss? När vi stod upp för partnerskapsreformen, tänkte vi oss verkligen att det skulle leda till helt könsneutrala äktenskap, t.o.m. inom kyrkan? (Förnekade vi det inte tvärtom när konservativare vänner luftade sina farhågor?) När vi stod upp för rätten att prövas som adoptivföräldrar, tänkte vi oss verkligen att det inte skulle få räknas som minsta lilla fördel för en 5- eller 15-åring med två föräldrar att ha en pappa jämfört med att ingen ha? (Eller ha en mamma jämfört med att ingen ha?). Det är ju inte socialt stigmatiserande, och anses inte vara ett överfall på tappra ensamstående föräldrar om man hävdar att det, allt annat lika, är en fördel att ha två föräldrar jämfört med att ha en enda. Det anses inte heller fel att önska jämn könsfördelning bland personalen på dagis. Varför anses det då så kränkande att önska att ett barn som förlorat sin mor och far I FÖRSTA HAND ska erbjudas just en mor OCH en far? Det anses inte kränkande att som Charlotte Friberg och Hanne Kjöller önska att kvinnor som har ett val ska välja yngre män att bilda familj med. Varför anses de då så kränkande att önska att kvinnor som har ett val ska välja MÄN att bilda familj med (och vice versa)? Är det bara queertänk som är liberalt? Och framför allt: måste verkligen kyrkans och statens syn sammanfalla i denna fråga?
Jag anser att det håller på att gå väl långt nu, mycket p.g.a. de politiska partiernas inblandning i Svenska kyrkan, och att kommande steg riskerar att kompromettera kampen för ökad förståelse för verkligt homosexuellas situation, ekumeniskt/lokalt inom Sverige och globalt i Afrika och Asien. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket. Hela världen ser med förundran att i sverige går politiska partier raka spåret från riksdan till kyrkomötet och fattar beslut i en viktig etisk/teologisk fråga. Det är givetvis en skam för sverige, för partierna och för kyrkan. Oavsett vad man tycker om de beslut som tas. Vi gör om misstaget från 1958 och låter den politiska inblandningen kompromettera ett kyrkligt reformbeslut, vilket prästvigda kvinnor lidit av i 50 år. I min frus Svenska Missionskyrka däremot - som införde kvinnliga pastorer åratal dessförinnan helt utan hjälp av politiska partier - har det aldrig blivit samma kontroverser i den frågan.
Nej, jag är inte homofob. Jag tar inte sån skit längre, även om Elisabet Ohlson Wallin försöker jämställa kristdemokraterna och särskilt Göran Hägglund med nazister (ungefär på samma retoriska nivå som kristdemokraten som jämställde homosexuella med pyromaner och kleptomaner). Rör inte min kompis! (Skärpning, Litauen!) Men jag håller absolut på att utveckla en fobi mot politiska partier och deras släpjollar - inkl FiSK - i Svenska kyrkan! Äktenskapsfrågan var inte den största frågan i årets kyrkoval, utan helt klart kyrka-stat-frågan! Därnäst vad mission är och ska vara för en kristen kyrka - knappast landsbygdsutveckling i första hand som en folder präglad av (C) och (S) försökte inbilla mej och andra understödjare. (Inget ont om dylik utveckling, men...).
Fortsatt liberala hälsningar från Andreas H. - som härmed tar en kalkylerad risk att bli politiskt död; men jag vill vara ärlig så här veckan efter kyrkovalet och meddela vad jag tänker innan jag ev. hamnar på någon valsedel. (Jag tänker absolut inte göra en Utbult om jag slipper!). Ska bli intressant att se vad som anses kunna rymmas inom ett liberalt parti - så det vore kul om nån på nivån ovanför den lokala oxå kommenterade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar