Varför ska jag sörja Philip Seymour Hoffman med "världen"?

Ibland tror jag inte att journalisterna är riktigt kloka. Varför ska de korta kvällsnyheterna innehålla något om en viss Philip Seymour Hoffman som spelat ett 60-tal filmroller under sitt 46-åriga liv, bl.a. räknar SvD:s kultursida upp roller som porrfilmsljudkille och telefonsnuskare (jodå, roller hos Tjechov och Shakespeare också för all del), och som jag själv bara sett i en grisig biroll i "En kvinnas doft" där Al Pacino hutar åt honom (inte hade jag kommit ihåg det utan Jan Lumholdt på SvD som påstår att "världen" sörjer Philip). Och nu har han visst tagit en överdos heroin i badkaret. Trist, men inte är det precis därför jag är sömnlös i natt.

Möjligen låg det något i att "världen" sörjde en sådan som Nelson Mandela. Men hur farao kan man få för sej att Philip Seymour Hoffman - säkert en begåvad skådis - och hans frånfälle väcker någotsånär liknande känslor hos andra än fanatiska cineaster?

Nyhetsprioriteringar upphör nog aldrig att förvåna. Blir mänsklighetens verkliga välgörare - män och kvinnor - någonsin (utom kanske i fallet Mandela) tillnärmelsevis lika uppmärksammade när de lever och dör som underhållningsbranschens galjonsfigurer?

OK Philip, trots allt: R.I.P. Snart är det min tur, även om jag inte tänker ta nån överdos och hursomhelst inte lär bli nån nyhet.