Det finns en hel del principer som krockar med varandra i Krimkrisen. Jag minns hur Andres Küng i Lund (apropå Tjetjenien) argumenterade för folkens självbestämmanderätt. Att ingå i ett annat land ska vara frivilligt, tycktes han mena - om Skåne eller Jämtland inte längre vill höra till Sverige måste de få gå ur, hellre än att storsamhället ska tillgripa repression eller våld. (Jfr unionsupplösningen med Norge 1905 eller Kosovos självständighet från Serbien).
Samtidigt finns ju goda argument för motsatsen också: att världen skulle slitas sönder om alla folk skulle bilda egna nationalstater - dessutom skulle gränsdragningarna bli ett evinnerligt problem, särskilt som folk ju faktiskt flyttar och inte för alltid bor kvar i hembyn. Och Sverige fick ju faktiskt ge sej i Ålandsfrågan för omkring 100 år sedan - trots att både vi och ålänningarna ville knyta Åland till Sverige böjde vi oss för NF:s domslut som tillerkände Finland den omstridda ögruppen, samtidigt som Åland tillerkändes en mycket stor grad av självstyre.
Är inte en sådan lösning den rimligaste för Krim? Och borde inte Sverige här ha en möjlighet att med hög trovärdighet framhålla exemplet Åland? (Som ju f.ö. i högsta grad var indraget i 1850-talets Krimkrig!).
Draken låg vid stadens mur
14 timmar sedan
Du har förstås bara helt och hållet rätt här. Som kristen tycker jag också att nationalstaten bör få hållas. Det viktiga att den har en regering som skyddar alla sina medborgare samt alla som söker sin tillflykt i landet. Eviga folkomröstningar om vilket land man ska tillhöra är ju verkligt slöseri, speciellt för den vanliga människan. Den vansinniga och dödsbringande åsikten "ett land=ett folk" borde för evigt förvisats till muséets dunklaste vrår efter 1900-talets blodiga historia.
SvaraRaderaJa, jag håller helt med dej, Alma-Lena. Och samtidigt är det ju onekligen praktiskt om ett land t.ex. inte behöver ha alltför många officiella språk, och jag kan förstå tanken på en tvåstatslösning i Palestina även om jag samtidigt tänker att det bästa ju vore om judar och palestinier kunde samsas i en enda stat. Jag kan förstå att Norge (äntligen!) ville bli "sina egna" 1905 liksom Finland 1918 (men hu, vilket inbördeskrig det blev!).
SvaraRaderaMen i finlandsfallet lämnade vi ju - eller Gud? - en del av varandra hos varandra, till glädje och till prövning (språkfrågan hanterades ju rätt taskigt i svenska Tornedalens skolor om man säger så).
Ukraina-krisen är verkligen ett böneämne - liksom t.ex. den mångdubbelt större Centralafrikakrisen som ligger nästan helt i medieskugga (vilken journalist törs åka dit?). Ibland tänker man på tanten som sa: "Stackars Gud som allt ska se." Men det sker ju en del bra saker också på vårt lilla klot - må det bli mer av det!
Ja, ett alnd ett folk var illa också när det inte blev krig, då måste ju männsikorna bli likadana och prata samma språk. Om Israel-Palestina: Det vore förstås att föredra att Israel kunde slippa delas i två och det är min nummer ett lösning där, men jag tror det blir svårt av många skäl. Inte minst pga antisemitismen som i Mellanöstern aldrig tog en paus efter andra världskriget.
SvaraRadera