Alla måttfulla, vettiga krafter i svensk politik - de som verkligen, i motsats till SD, står för Trygghet och Tradition - är förlorare idag. Nyfascistiska Sverigedemokraterna har av allt att döma fördubblats för fjärde valet i rad och får mer än en åttondedel av platserna i riksdagen. (Två val till i den stilen skulle ge dem egen majoritet - men så långt ska det väl ändå inte behöva gå?). Carl Bildts tänkvärda maning i DN igår förklingade alltså ohörd. 1930-talsvibbarna börjar bli riktigt läskiga. (Även beträffande de etablerade partiernas stöd till uppspårning och avlivning av foster med Downs syndrom).
Thomas Bodström har rätt i kvällens valvakeintervju. Blockgränsen måste nu brytas på ett eller annat sätt. Det låter löjligt när Margit Silberstein påpekar att Stefan Löfvén har en kraftig icke-socialistisk majoritet emot sej. Socialdemokraterna är ju själva, åtminstone sedan Göran Perssons dagar, ett icke-socialistiskt parti. Göran Persson var den förste partiledare för SAP som aldrig tog ordet socialism i sin mun, åtminstone inte som honnörsord (det kunde Ingvar Carlsson fortfarande göra).
Och Sara Skyttedal, Alice Teodorescu m.fl. har givetvis också rätt. Migrations- och flyktingpolitiken måste problematiseras av andra än nationalister, rasister och nyfascister. Det finns mycket att glädjas åt vad gäller kulturmöten, och en generös flyktingpolitik borde vara en självklarhet för oss svenskar (tänk bara på hur över 1 miljon svenskar, några förföljda men de flesta "lycksökare", emigrerade till Amerika mellan 1830 och 1930!). Men visst finns det även allvarliga problem att tackla och obekväma sanningar att uttrycka.
Välkommen.
1 timme sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar