Amnesty och statsministern

Amnesty kritiserar statsminister Reinfeldt för att han sagt sej inte vilja ta upp enskilda fall när han diskuterar mänskliga rättigheter med ledarna för Kina och andra diktaturer.

Visst har Amnesty rätt! Nog för att de generella åsikterna om mänskliga rättigheter är viktiga. Och nog för att statsministern inte alltid kan ta upp alla aktuella fall. Men att principiellt avvisa tanken på att ta upp enskilda personärenden låter som en usel princip.

Man undrar ju om det var därför Raoul Wallenberg aldrig släpptes ur rysk fångenskap - eller om det är därför Dawit Isaac nu suttit långt över 2000 dagar i eritreanskt fängelse.

Det utrikespolitiska institutet säger om nationens intresse o.s.v. låter som en finare omskrivning för att Sverige riskerar att gå miste om feta kontrakt ifall vi talar klarspråk med kineserna. Och många tycks tro att vi automatiskt bidrar till kinsesisk demokrati genom att handla kinesiskt istället för att bojkotta.

Men usch, jag får mer och mer Berlin 1936-vibbar inför Peking 2008. Att Hitler skapade sin egen mer nationalistiska och kapitalistiska form av socialism gjorde honom ju inte precis mer demokratisk...