Abortsituationen i dagens Sverige

I början av veckan kunde jag höra röster som var bekymrade över abortsituationen i Sverige. Det var inte Ja till livet eller Svenska kyrkan (som väl inte uttalat sej i frågan på evigheter) - utan läkare och annan medicinsk personal. Dock inte några barnmorskor - vars ordförande sagt att man aldrig kan säga att det görs för många aborter. Vilket var just vad som sades i Sveriges radios nyheter denna vecka.

Annars har det abortförebyggande arbetet ofta gradvis glidit över i en kamp mot "oönskade graviditeter." Och skillnaden kan vara ganska stor - eftersom inte bara preventivmedel utan även aborter kan användas mot sådana graviditeter. Men visst är det själva aborterna som är för många? Få ifrågasätter att de är för många i Ryssland, som har mer än tre gånger så många aborter per kvinna som Sverige. Men om Sverige ligger högt över grannländer som Norge och Finland - särskilt i fråga om tonårsaborter - tål väl vi också att ifrågasättas?

När abortlagen tillkom sågs provocerade - avsiktligt framkallade - aborter fortfarande som något ont, som dock ibland kunde vara ett nödvändigt ont och därför borde avkriminaliseras och lämnas åt kvinnorna att hantera på eget ansvar. (För att bl.a. undvika mansförtryck i vålds- och utpressningssituationer o.s.v.). Och enigheten är nog stor, oavsett inställning i abortfrågan, att det är lämpligare att kvinnan har sista ordet om sitt barns liv än att mannen - som för 1000 år sedan - har det. Men enigheten är också stor om att "kvinnan inte har rätt till sin egen kropp" (som det oegentligt brukar heta) under andra hälften av graviditeten, då abort faktiskt är strängt förbjudet.

Utom i några fall. Om fostret t.ex. har Downs syndrom kan tillstånd för abort ges efter den 18:e graviditetsveckan - då "normala" och "önskade" foster fridlysts. Under vecka 19-21 kan sådana foster avlivas. Borde vi inte alla kunna enas om att detta är snett? Antingen bör väl alla foster kunna avlivas fram til lvecka 21 (höjd abortgräns alltså), eller också bör alla foster fridlysas efter vecka 18. Vi kan ju inte hålla på som nu och - genom kub-tester i förening med fri abort - peka ut barn med Downs syndrom som mindre skyddsvärda än andra. "Alla människors lika värde" låter mest som en klyscha, lämplig att ta fram i äktenskapsdebatten men inte ifråga om den mycket mer grundläggande rättigheten till liv.

Vad övriga, yngre, foster beträffar är det värt att påpeka att lagen inte gillar allt som den inte straffar. Även legala aborter kan alltså vara precis hur onödiga och klandervärda som helst. Bara ett begränsat nödfallsanvändande av den fria aborten kan i längden legitimera den - d.v.s. både lagens anhängare och ifrågasättare borde ha ett gemensamt intresse av att nedbringa antalet aborter. Ett sådant gemensamt intresse kunde fortfarande skönjas 1974. Men idag märks det alltmera sällan. Därför var veckans radiokommentarer ett hoppfullt tecken.

Under alla omständigheter är det ett framsteg att vi nu även i Sverige - liksom i övriga Europa - räknar ett foster som barn från vecka 22 istället för vecka 28. Det betyder mycket för föräldrar som förlorat ett barn efter bara drygt halva graviditeten. Och för den fortsatta reflexionen kring människovärdet...