Samvetsröstning i riksdagen?

För någon vecka sedan diskuterade några medlemmar i mitt parti, Barbro Westerholm och Birgitta Ohlsson, möjligheten av att tillåta s.k. "samvetsröstning" i svåra etiska frågor, vare sej det gäller vapenexport eller äktenskapslagstiftning.

Min replik till detta är: vi har redan möjlighet till samvetsröstning. I oktober 1980 röstade Tore Nilsson (m) mot den borgerliga regeringen. Han hade då nyligen bott hemma hos oss i Luleå och frågan om utbyggnaden av Sölvbacka strömmar i Ljungans älvdal berörde honom starkt. Att rösta med oppositionen var ett svek mot både partiet och regeringen, och partiledaren Gösta Bohman m.fl. vredgades. Men älvräddaren Tore Nilsson kunde inte rösta bort älvsträckan för sitt samvetes skull.

Och för det ställdes han till svars av sitt parti. Med rätta. Det kan inte vara rätt att "tillåta" samvetsröstning hit och dit, lika lite som det är rimligt att tillåta s.k. civil olydnad i andra sammanhang. Regler måste finnas, liksom påföljder när man bryter dem. De som för sitt samvetes skull verkligen måste bryta mot reglerna gör det ändå, men förhoppningsvis bara de. Blir de "samvetsömma" tillräckligt många kanske vi till slut får en opinion för att ändra reglerna och legalisera de hittillsvarande övertrampen. Bra eller dåligt? Ja, det beror ju på vilken regel det gäller och vilka värderingar vi själva har.

Dilemmat är att just i samvetsfrågor kan partierna sällan glatt bevilja fri röstning, eftersom frågorna ofta är så betydelsefulla och ideologiskt "tunga". Däremot borde, tycker även jag, riksdagsledamöter kunna uppmanas att rösta lite friare i lite smålarviga och ideologiskt betydelselösa frågor, som t.ex. huruvida Annandag Pingst eller 6 juni ska vara helgdag. Ett regeringsförslag som faller i en sådan bifråga kan knappast ge verklig anledning till några misstroendeomröstningar.