Nu är Burma på tapeten igen. En cyklon som tros ha krävt 100000 liv. Den mänskliga tragedin är ohygglig och ingen regering i världen - låt oss vara rättvisa nu - skulle kunna tillfredsställa alla behov som uppstått. Möjligen låtit bli att hugga ner mangroveskogarna vid kusten.
Men att inte snabbt och chosefritt kunna (eller vilja) öppna landet för den internationella katastrofhjälp som erbjuder sej, det är en av militärdikaturens många gräsligheter som den inte kan undslippa ansvaret för. Att hålla sina medborgare instängda är illa nog - men att inte unna dem bästa möjliga nödhjälp snabbast möjligt, nog är det ändå höjden.!
Amnestygruppen här i Bollnäs - där jag hastigt och lustigt blev ordförande! - har Burma som särskilt "adoptivland". Vi ger allt stöd vi kan till alla samvetsfångar från den burmesiska oppositionen, främst Aung San Suu Kyi. Katastrofhjälpen sker genom andra organisationer, t.ex. Röda korset.
Om nu den ohyggliga cyklonen ändå kunde svepa bort militärregimen också! Men det är väl önsketänkande. Den har åtminstone på nytt satt Burma i mediefokus. Alltid något, sa han som fick se Åmål.
Fast varför ska det krävas ständiga katastrofer för att omvärldens engagemang ska hållas vid liv? Heder åt alla lokala grupper och föreningar som jobbar hårt och uthålligt för Västsahara, Tibet, Zimbabwe, Burma... Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.
Snart är det Svart Fredag... Det firas bäst så här:
2 minuter sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar