Vänsterns sjuka fattigdomsbegrepp

Det var en gång en man som träffade en fe. Han skulle få vad han än önskade sej - enda cruxet var att hans granne också skulle få samma sak, dubbelt upp dessutom.

Han våndades länge och väl över detta erbjudande. Till slut kom han på en lösning:

- OK, stick ut mitt ena öga då!

När jag hör denna makabra historia associerar jag ofrånkomligen till delar av svensk vänsterretorik. Nyligen kunde man läsa i våra tidningar att barnfattigdomen minskar i vårt land. Det lät ju som en positiv nyhet, men det var det tydligen inte, ty betoningen låg på andra delen av rapporteringen, nämligen om att "klyftorna ökar". Så att de fattiga barnen blir färre är en sorglig nyhet i Sverige om de rikaste samtidigt blir ännu rikare.

Jag minns att jag redan då tänkte: Alliansregeringen har inte en chans 2010 om detta sätt att betrakta och beskriva verkligheten fortsätter att dominera - inte bara i vänsterpartierna utan också i den förment objektiva nyhetsrapporteringen.

Häromdagen var det dags igen. Nu förkunnade vänsterpartiet att barnfattigdomen, tvärt emot tidigare rapportering, faktiskt ökade. Olyckligtvis råkade vänstern även samtidigt tillkännage sin definition på fattigdom: att man tjänar mindre än 60% av medianinkomsten i riket!

Låt nu säga att alla människor, inklusive barnfamiljerna, får dubbelt så hög realinkomst som idag. Har då fattigdomen minskat? Självklart, tycker man förstås. Nej, inte alls, enligt vänstern. För de "fattiga" tjänar ju fortfarande mindre än 60% av den fördubblade medianinkomsten.

Hur bra du än får det kommer vänstern att vilja stämpla dej som fattig om dina grannar får det dubbelt så bra ekonomiskt och du alltså hamnar under 60% av "medianinkomsten". Är inte detta sjukt, så säg?

Omvänt - om alla får det lika förjävligt, så kommer fattigdomen enligt vänsterpartisternas begrepp om saken att vara utrotad. Inte undra på att Kuba för dem så länge framstått som paradiset på jorden!

[Publicerat på Ljusnans insändarsida den 15 maj 2008]