Folkets politiska mognad

Jag är, som jag tidigare skrivit, mycket imponerad av att människor inte ger alliansen skulden för den förfärliga finanskris som drivit ner konjunkturerna under pari. Det är helt fantastiskt att alliansens opinionssiffror rent av ökat sedan tillväxten börjat minska! (Fantastiskt - och faktiskt en smula konstigt...).

Som folkpartist är jag förstås något mindre imponerad av att folket så kraftigt tyr sej till just Reinfeldt och Borg - moderaterna alltså - medan övriga allianspartier snarast går kräftgång. Vad är det i krishanteringen som så fantastiskt bekräftar just moderaternas duglighet? Och hur går beundran för högerpartiet ihop med den av så många under 2007 uttryckta känslan av att politiken vridits för mycket åt höger? Det här stör mej helt klart lite grann, men det är förstås bara vanlig svensk avundsjuka ;o).

Men rent allmänt - hur relevanta är begreppen höger och vänster om vi faktiskt uppnått ett jämviktsläge som folk i allmänhet vill ha, alltså där det s.k. totala skattetrycket ligger på omkring 50% och där vi varken har råkapitalism eller statssocialism utan någonting mitt emellan? Innebär inte det att vi måste ratta ganska försiktigt och ömsom styra något till höger, ömsom något till vänster, för att hålla en rak och stabil mittenkurs?

Jag har ju redan tidigare konstaterat att socialdemokraterna de facto övergivit socialismen (vänsterpartiet har det inte). På samma sätt har nya moderaterna (tror jag i varje fall) övergivit tron på lågskattesamhället och den avreglerade marknaden. Folkpartiet liberalerna har, troget sina socialliberala idéer, hela tiden pläderat för en rikt differentierad marknadsekonomi med en stark välfärdsstat och sunda regleringar (på bl.a. miljöns område).

Om nu alla i praktiken blivit folkpartister, blir ínte då en hel del av höger-vänster-retoriken ganska löjlig? Ifall den nu inte rent av blir samhällsfarlig i händelse av långvarig lågkonjunktur; måtte gamla kommunister som Ohly hållas långt från taburetterna även detta århundrade!