Tänkvärt om liv och död

Det händer nånting nu. Det förs samtal som kanske sällan förr - i real reality, på bloggar, och på Newsmill som på kort tid seglat upp som ett av Sveriges främsta debattforum.

Inte minst fallet med den häktade barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus har fört frågan om liv och död - och vad ett meningsfullt liv är - upp på samtalsagendan. Läs och begrunda Erik Edelstams på många sätt tänkvärda text "Kanske bättre om min älskade dotter hade fått dö" (undrar dock vad dottern tycker?) och jämför med Jonas Frankssons lika tänkvärda text "Vem bestämmer om mitt liv har ett värde?" Eller Jerzy Sarneckis "Min mamma utsattes för passiv dödshjälp".

Samtidigt har den världskända tvillingaborten i Brasilien, där en 9-åring gjorts med barn av sin pappa, och den romerska kyrkans brutalt okänsliga hantering av fallet, åter aktualiserat såväl rätten till liv som rätten till sin kropp. I det senare fallet skulle jag gärna gått med i Birgitta Ohlssons Facebook-grupp RÖTT KORT ÅT VATIKANEN (en Vatikan som, liksom i Richardson-fallet långsamt verkar inse att det här kanske inte var så bra hanterat) om inte den gruppen verkat handla om så mycket mer och så mycket annat än nödfallsaborter, snarast om typ fri abort för alla alltid - och jag undrar precis som vanligt om vi i Sverige trots allt inte är rätt präglade av Vatikanen, eftersom vi bara tillåter provocerad abort under halva graviditeten. Gäller inte "kvinnans rätt till sin kropp" (om det nu bara gäller hennes kropp) under hela livet, således även under andra hälften av graviditeten? Barack Obama är nog ingen hycklare om han vill låta abort vara legalt under hela graviditeten - det är vi i Sverige som är det när vi inte vill det fast vi hyllar samma princip. Och kan Sverige, med den vanliga retoriska skruvningen, redan idag "tvinga någon att föda", d.v.s. förbjuda fosterfördrivning efter 18 veckor, kan man det väl i princip även efter 12 veckor som Norge och Finland? T.o.m. Christina Doctare eller Kerstin Fritzl är fullvärdiga människor som du och jag, trots att deras resp. fäder behandlade dem och deras mammor vidrigt. Ingen vill väl döda dem idag?

Därmed inte sagt att man bör tvinga en våldtagen och livshotad 9- eller 19-åring att föda, och jag är inte säker på att nuvarande svensk abortlagstiftning (med straffrihet för aborter fram till v. 18 eller i praktiken v. 22) nödvändigtvis måste förändras på något avgörande sätt p.g.a. att allt mindre barn kan räddas till livet. Men ska inte dess legitimitet skadas av omfattande missbruk är det är en hel del attityder som måste ändras. (Annars återstår ju bara lagändringar för att stävja missbruken). Jag upptäcker nämligen svåra attitydproblem i abortfrågan både i Vatikanen och inom folkpartiet liberalerna.