En bloggares död

Det är inte utan ett stänk av både vemod och fascination jag idag tar del av Kurt Lundgrens blogg Östra Ölands fria horisont. Det är inte en blogg jag följt, men en blogg jag följer uppmärksammade den nydöde journalisten från Kalmar län ca 3 dagar efter hans senaste bloggpost (hjälp - jag kunde ju ha varit död en vecka så länge sen det är som jag skrev här ;o).

Det är uppenbart så att vi bloggare lever vidare lite till på nätet - längre ju mer sällan vi skriver. (Jag menar, skriver man bara var 10:e dag är det ju ingen som saknar en förrän efter typ 2 veckor ;o). Om man tar det från den skämtsamma sidan. Om man ser det lite seriösare, så är det ju ganska fantastiskt att få så många fina dödsrunor på sin blogg - och så många vila i frid-kommentarer på sin sista bloggtext. Undrar bara hur andra kommer in på den här bloggen efter min död; jag trodde jag skulle få ta mitt lösenord med mej i graven och undrar faktiskt lite över personlig integritet och sånt. (Blir det min hustru eller mina barn som får avgöra om de vill skriva en liten förklaring här till att jag slutat blogga? Hoppas det blir nån med omdöme...).

Och hur länge ska man sväva runt i sajberspejs? Det är klart - finns det plats så nog svävar jag gärna vidare här några 100 år till om världen står o.s.v. Men det är ju skillnad på bloggar och bloggar och minnessidor och minnessidor - en del, t.ex. Per Ericsons Bonum Commune, har ju blivit veritabla mausoléer över en personlig idévärld med rymd och perspektiv. Fast kanske även övriga bloggar kan ge en dokumentation av tidigare aldrig skådat slag - offentliga "dagböcker" som blir guldgruvor för framtidens forskare?

Den som lever får se vad den som är död kan ge.