Samtidigt kan jag sakna Nelson Mandelas attityd till F W de Klerk och den vita minoritet som styrt Sydafrika och förtryckt den svarta majoriteten i så många år. När så många protesterande i Kairo inte ens tycks vilja förhandla med Mubarak, inte ens prata (nå, förhandlingsviljan kan det nog vara lite si och så med på ömse håll, det förnekar jag inte), bara kräva avgång nu, nu, nu - även om det är rörigt och självklar efterträdare saknas (ska vi tro att Muhammed ElBaradei är den rätte?) - så kommer jag på mej själv med att önska Egypten en Nelson Mandela. Som faktiskt kunde tänka sej att samtala också med dem som hållit honom själv i fängelse i 28 års tid...
Detta inte sagt som försvar för Hoshni Mubaraks övergrepp mot egyptier under 30 år, eller för västs (läs USA:s) alltför villiga och villkorslösa sponsring av "stabila" diktatorer. Och inte heller sagt utan förståelse för dem som inte vill prata med utan omedelbart störta en avskydd diktator.
Egyptierna vill ha demokrati. Dvs de som inte är avlönade angivare.
SvaraRaderaVäst vill dels ha ett Egypten som är Israelvänligt och inte är extremt islamskt...
Tre önskemål som kan förefalla oförenliga. Kanske?
I vart fall får jag argument av det slaget på Facebook när jag diskuterar detta dessa dagar.
Ja, får Egypten verklig demokrati och hinner fler än Muslimska brödraskapet organisera sej före valet blir det knappast "extremt islamskt", det tror jag inte. Så värst israelvänligt lär landet förstås inte bli, men även Mubarak har väl handlat mer av pragmatiska än direkt proisraeliska skäl?
SvaraRaderaJag vet inte. Ska inte ge mej ut för att vara expert. Och kanske "torgrörelsen" faktiskt vinner på poäng genom att stå kvar där den står, bara den samtidigt jobbar fram konstruktivare idéer än mantrat om Mubaraks omedelbara avgång.