Sekulär fundamentalism lika jobbig

Insänt till Ljusnan den 13 januari men opublicerad

Den sekulära fundamentalismen börjar bli lika jobbig som den religiösa. Ateistiskt dödande av foster med Downs syndrom och andra handikapp omkring vecka 20 anses vara höjd över all diskussion. Det verkar anses betydligt mer OK att kritisera eller vilja förbjuda att en jude eller muslim skär av en bit förhud på en nyfödd pojke med samma syndrom.

Att Sverigedemokraterna vill sänka abortgränsen anses göra det önskemålet halvfascistiskt. Att Sverigedemokraterna även vill förbjuda omskärelse förhindrar däremot inte Bengt Westerberg att kräva detsamma.

Det tidigare äktenskapsbegreppet var ju inte heligt nyss precis. Det nya från 2009 är det däremot. Att det inte finns någon särskild vits med att ha en pappa, utöver rena avlingsaspekten, slås nu fast i värdegrund och likabehandlingsplan.

Att man måste få byta kön utan att byta kön är också en aktuell dogm. (Även killar ska ju kunna föda barn). Vi som menar att den som föder sitt barn per definition är dess mamma stämplas nu öppet som tvångssteriliserare, t.o.m. av TT!

Men där skjuter väl ändå den sekulära fundamentalismen sej själv i foten? Visst, alla är ju lika mycket värda, och jag umgås gärna med folk som tror att de är yngre än de är. Som tror att de är barnafödande män. Som tror att de är reinkarnationer av historiska personer, djursjälar i mänskokropp, pånyttfödda Guds barn o.s.v. Men börjar staten kodifiera dylikt och uppfordra skeptikerna att instämma (jfr dogmen om Guds barn på 1800-talet), då säger vi fritänkare stopp!

Eller hur, journalister, präster, läkare och föräldrar?

Att återinföra Annandag Pingst vore f.ö. precis lika lätt som det var att ta bort den.