lördag 23 april 2016

Grattis Will, 452! På födelsedagen (troligen). Och för att du är så väl ihågkommen även 400 år efter din dödsdag!









En midsommarnattsdröm:

Hamlet:

Kung Lear:



Köpmannen i Venedig:

Richard II:


Romeo och Julia:


Så tuktas en argbigga:

Trettondagsafton:


Två gentlemän från Verona:
Upplagd av kl.
Etiketter:

5 kommentarer:

  1. SigridL23 april 2016 kl. 16:55

    Dödsdagen...

    SvaraRadera
  2. Alma24 april 2016 kl. 08:17

    Ja detta kan man lugnt instämma i. Det är också kul att just Shakespeare ännu lever, han gör ju ovanligt nyanserade kvinnoporträtt vilket säkert beror på att män spelade kvinnor och vägrade typsiak kvinnoroller. Fram till Molière höll det (skrev med sin fru) sedan föll det tills man blir glad av en film/pjäs som har flera kvinnor i rollistan och ingen av dem slåss om en man.

    SvaraRadera
  3. Andreas Holmberg24 april 2016 kl. 21:09

    Ja, Sigrid att 23 april var dödsdagen vet man säkert. Men det finns en tradition som säger att 23 april också var födelsedagen, även om man säkert bara vet att Shakespeare döptes den 26 april (man döptes, liksom man begravdes, tidigare då än nu, gärna nästföljande söndag).

    Visst är det kul att Shakespeare "lever", han nyanserar ju även sitt judeporträtt i Köpmannen i Venedig, även om det (liksom kvinnoporträttet i "Så tuktas en argbigga") balanserar på gränsen till det antisemitiska (resp. misogyna).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alma25 april 2016 kl. 06:07

      Ja fast det är lätt att göra om Köpmannen till ett manifest mot antisemtism. Filmen du länkar till är ett underbart exempel ser den varje år med mina elever just pga den orsaken. Såg också en föreställning på The Globe där Argbiggan framfördes jämställt! Med exakt samma text som Shakespeare skrev. Man väljer ju hur man tolkar, som så ofta förr.

      Radera
  4. Andreas Holmberg25 april 2016 kl. 14:06

    Exakt - och en dramatiker som Shakespeare (även Lars Norén) kan ju alltid "glida undan" och (med viss rätt dessutom!) hävda att själva den breda skildringen och den konstnärliga ambitionen i återgivandet inte ska uppfattas som ett ställningstagande för någondera parten. Och vem som återges mest sympatiskt kan ju som sagt variera med uppsättningen - jag tänker att Ernst Hugo Järegård som nästan alltid spelade läbbiga typer (men var hemskt sympatisk privat) kanske haft svårt att göra en schysst köpman i Venedig? Fast man vet ju aldrig.

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)