Allas lika värde gäller även barn med Downs syndrom

Hörde ni på Studio 1 i P1 efter klockan 16 igår den 16 augusti? Det gjorde vår familj under bilresan hem från ett besök hos Onkel Erik i Härnösand.

Efter ett kortare reportage om Mugabes Zimbabwe riktades strålkastarljuset mot våra egna lik i garderoben. Den fosterdiagnostik som utvecklats på ett i och för sej positivt sätt (från fostervattensprov till mindre farliga blodprov) har nu, enligt medverkande läkare, fått till följd att antalet födda med Downs syndrom halverats. Inte på grund av att syndromet blivit ovanligare i sej eller "botats", utan eftersom nära 100% av de svenska föräldrar som får veta att fostret har Downs syndrom väljer att avliva det. I Danmark är siffran tydligen ännu närmare 100%, medan av någon anledning långt fler norska föräldrar än danska och svenska väljer att trots allt låta barnet födas och leva.

Vad är nu detta? Finns det någon fras som brukas intill intetsägeriets rand i den svenska debatten, så är det ju det om "allas lika värde". Men det finns väl ingen rim och reson i att hävda allas lika värde, och samtidigt närmast uppmuntra jakt på foster med Downs syndrom? P1-journalisten bad om ursäkt för att hon använde ordet "utrotning", men det är ju precis det saken handlar om. Det handlar inte om att bota eller lindra en utvecklingsstörning - om det skulle gå vore väl ingen ledsen - utan det handlar om att eliminera redan existerande varelser, ofta i ett sent skede av graviditeten, där mera "normala" barn redan blivit fridlysta (efter vecka 18, alltså).

Det är fullt möjligt att försvara svensk abortlagstiftning av pragmatiska skäl. Men det borde inte vara möjligt att av detta dra slutsatsen att aborter är moraliskt och principiellt OK även när det inte handlar om absoluta nödfall och verkliga moraliska dilemman. Tydligen dras ändå den slutsatsen i vårt land, och jag är rädd att abortlagstiftningen uppfattats som moralisk klarsignal att abortera av ungefär vilka skäl som helst. Dagens samhällsklimat och diagnostikinformation får tydligen vanliga föräldrar att tro att det normala sättet att bemöta kromosomförändringar hos ett foster är att ha ihjäl det. Men det är väl normalt inget moraliskt dilemma att få ett utvecklingsstört barn? Eller tycker vi att dom som föder "mongon" gör fel och belastar sina medmänniskor på något vis?

Illamående knappade jag bort bilradion till förmån för ungarnas favoritskiva just nu: "Låt Kongo leva". Genast dånade "Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord" genom hela bilkupén. Själv ville jag ropa: Låt "Mongo" leva! För "Jesus älskar alla barnen, / alla barnen på vår jord. / Även barn med Downs syndrom, / med en extra kromosom. / Jesus älskar alla barnen på vår jord."