Ingmar Bergman in memoriam

Maria-Pia Boethius skriver i Svenska Dagbladet att nekrologerna över Ingmar Bergman borde innehålla mer om hans hitlersympatier 1936-46(sic!). Men jag håller inte med. Hans pronazistiska period ligger inte tillräckligt långt fram i tiden för att kännas relevant vid sammanfattningen av hans liv. Om än den kanske inte heller hör till kategorin "lättförlåtliga ungdomssynder" (han var dock så mycket som 28 år innan han övergav Hitler som förebild), så har den trots allt föga samband med hans konstnärliga skapande och mogna livsinsats. Att Bergman dessutom öppet och ärligt vidgått sitt misstag gör att jag inte finner det speciellt angeläget att betona det i eftermälet.

Eller menar Boethius att alla vänsterintellektuella 20-åringar som beundrade Mao på 60- och 70-talen men omprövade sitt ställningstagande före 30 ska hängas ut för det när de dör vid 90? Att en sådan som Jan Myrdal, som hållit fast vid nästan alla sina galenskaper, däremot hängs ut både före och efter sin död finner jag på ett helt annat sätt naturligt.

Om Ingmar Bergman som ledare handlar en intressant, mera positiv artikel i Göteborgs-Posten. Undrar just vad av detta som är tillämpbart på ledarskap i skolmiljö, både rektors- och lärarskap alltså? Eller uppvisade Bergman en Hitler-inspirerad ledarstil som vi borde akta oss för i alla sammanhang? (Jfr filmen Hets!). Får kanske tillfälle att återkomma till detta.