Ebba Witt-Brattström sätter fart på samtalet

Det rör på sej i kulturetablissemanget. Ebba Witt-Brattström sågar mycket av den moderna(ste) feminismen, med anledning av Historiska museets Maria-utställning, utan för att ett ögonblick ge upp feminismens vision om sann och sund jämställdhet. Och jag kan inte dölja att jag beundrar hennes framställning, både språkligt och innehållsligt så mitt i prick (tycker jag). Men så är hon ju också borgerlig feminist, inte socialistisk.

Jag vet med mej att jag varken är särarts- eller likhetsfeminist. Eller kanske jag skulle säga att jag är bådadera. Men i oklara proportioner - det är det som gör gendersamtalet så spännande. Hur lika kan vi bli utan att göra våld på oss? Och hur olika får vi vara utan att det blir ett problem? (Obs att samma frågor är relevanta både på grupp- och individnivå).