Dagen efter-känslan och Björklunds vrede

DAGEN EFTER-KÄNSLAN OCH BJÖRKLUNDS VREDE
(Ett försök till valanalys)

Trots stora moderata framgångar i riksdagsvalet och stora folkpartistiska i kommunalvalet (grattis, ni på listan, här är vi lika stora som Centern nu!), så är den dominerande dagen-efter-känslan stora kopparslagare. Åtminstone för mej (jag vet förstås inte hur det är för er andra). Naturligtvis beroende på Sverigedemokraternas framgångar både lokalt och på riksplanet: de är nu större än Kristdemokraterna på riksplanet och större även än Folkpartiet liberalerna i Gävleborg, där de tyvärr liksom i Skåne ligger över riksgenomsnittet - Backman ut/Sandstedt in???

På riksplanet sitter ju alliansen kvar med ett stabilt budgetmandat i a f, även om det kanske blir nyval av andra skäl så småningom. Lokalt är ju allt en enda röra, och ska det alls kunna bildas någon regeringsduglig majoritet, där Folkpartiet liberalerna givetvis för kommunens skull bör ingå, måste en hel del personliga antipatier läggas åt sidan. Jag förutsätter dock att vi som liberalt parti varken sätter oss i allians med sverigedemokrater/rasister eller mer sympatiska vänsterpartister/kommunister. Olles Revanschparti med snabba-beslut-profilen känns ju inte heller direkt inbjudande. Socialdemokraterna under Lahenkorva/Centerwall har jag däremot inga problem med (särskilt nu när Olle är väck), inte heller med de övriga "allianspartierna", av vilka ju dock Centern är svårt skadeskjutna och Spörs-Ingvar känns lite... ja....

Det märkliga och tråkiga som hänt på riksplanet är ju att trots att alliansen totalt sett gått FRAMÅT med 1,2 procentenheter (en ökning med över 2% enligt normal procenträkning) och uppnått över 49%, så har alliansen förlorat 6 mandat (enl. Ljusnan bl.a. Hasse Backmans), alltså minskat sina riksdagsplatser med över 3% enligt normal procenträkning! Alltsammans beroende på att Sverigedemokraterna fördubblat sitt röstetal (+50% alltså) och gått från 0 till 20 mandat (en oändligt stor ökning procentuellt). Deras 3% av väljarkåren i förra valet har ju hittills helt saknat representation i riksdagen p.g.a. spärren, vilket i ärlighetens namn gjorde att övriga partier varit lite "överrepresenterade" den gångna mandatperioden. Hursomhelst är resultatet bedrövligt, ännu mer alamerande än 1991 - tänk vad några mandat kan betyda! - men vi har ju bättre budgetregler nu än då och jag tror faktiskt att det ska gå att göra upp med vettiga socialdemokrater om t.ex. utrikespolitik och Afghanistan. (Många sossar har känt sej lindrigt bekväma med V- och MP-radikalerna). Och kan beroendet av S och MP dämpa kärnkraftsentusiasmen inom FP blir då åtminstone jag inte direkt ledsen.

Men som sagt, valresultatet är riktigt, riktigt trist - och en valrörelse där Fredrick Federley (C) än en gång blir nerslagen känns för bedrövlig. Senast skrev jag ett varmt sympatimejl till honom - och fick samma kväll ett uppskattande svarsmejl! - och jag är personligen övertygad om att det ligger homofobi bakom överfallen. Det finns förfärliga tendenser i utvecklingen, och alla högervindar är inte precis av godo. (Inte vänstervindar heller, jag avskyr verkligen de vänstertrakasserier av Sverigedemokrater som bara givit dessa ytterligare stöd). Sverigedemokraternas invandrarfientlighet är välkänd och väldebatterad, men partisekreteraren Söder och många andra sverigedemokrater har uttalat sej om homosexualitet och Prideparader på ett sätt som ger Åke-Green-i-kubik-vibrationer. Som alltså inte bara handlar om relevanta ifrågasättanden av queerideologin, utan om direkt vedervilja och önskan att trycka ner en redan utsatt grupp.

Nu är det ju så som Bert Karlsson insiktsfullt sa där han på valnatten satt ihop med Bengt Westerberg (vilken TV-grej!), att vårt folkparti - trots väl dokumenterad invandrarvänlighet - ofta smutskastats för att vi lyft inte bara invandringens många positiva sidor (ja!) utan också integrationsproblematiken. T.o.m. Mauricio Rojas, Ana Maria Narti och Nyamko Sabuni har ibland utmålats som om de vore något slags Sverigedemokrater eller åtminstone Folkepartister. Nu får vi hit en riktig filial till Dansk Folkeparti - Sverigedemokraterna borde väl egentligen heta Skånedemokraterna? - och de som jämfört Folkpartiet liberalerna med dem borde skämmas. Målar vänstern och media ut Folkpartiet som något slags Sverigedemokrater tycker väl folk att de lika gärna kan rösta på de riktiga Sverigedemokraterna - som nu, ve och fasa, är större än Folkpartiet liberalerna här i Gävleborg!

Vad vi som liberaler dock även borde erkänna är att vi inte alltid stått upp för Kristdemokraterna när de av radikalfeminister och queerideologer (även i vårt parti) och Elisabet Ohlson Wallin och liberala ledarskribenter utmålats som något slags halvfascister för att de velat bevara ett särskilt begrepp för förbundet mellan man och kvinna - och för att de ansett att det är en fördel för ett barn att, allt annat lika, ha en pappa jämfört med att ingen pappa ha. (Eller att, allt annat lika, ha en mamma jämfört med att ingen mamma ha). Enstaka KD-are har definitivt uttalat sej homofobiskt; jag tänker särskilt på Erling Wälivaaras jämförelser med pyromaner och kleptomaner. Men som parti betraktat går det - apropå galna jämförelser! - inte att jämföra med det verkligt homofoba parti som nu t.o.m. på riksplanet blivit större än Kristdemokraterna. Och detta i en tid när rätten till asyl för människor som förföljs för sin läggning och/eller tro borde vidgas snarare än minskas ("ni behöver väl inte visa er läggning/tro så där offentligt", får man ju höra ibland av folk som inte skulle drömma om att säga så om politiska övertygelser).

Jan Björklund röt ifrån och blev riktigt arg över att journalister och andra försökt "kleta fast" något slags invandrarfientlighet på honom och FP för vissa begränsade språkkravs och burkaförbuds skull. Rätt gjorde han. Inte minst rätt hade han i att om inte vi anständiga partier vågar ta upp de integrationsproblem som finns, så lämnar vi över de frågorna till extremisterna.

På samma sätt menar jag att både jag och andra sansade liberaler och kristdemokrater har all rätt i världen att ryta ifrån när journalister eller vissa inom både den egna kyrkan eller det egna partiet försöker "kleta på oss" homofobstämpeln. Svante Nycander har, tror jag, helt rätt när han i senaste Frisinnad tidskrift jämför könsretoriken idag med klassretoriken på 60-70-talen och hävdar att forskningen inte nu mer än då lyckats hålla sej fri från pk-trenderna. Och precis som på 60-70-talen används utsatta grupper (då de fattiga, nu homosexuella och utsatta kvinnor) som något slags slagträ för "högre syften", för kulturrevolutioner av olika slag, ofta drivna av s.k. intellektuella med svag förankring i de verkligt utsattas värld. Att queer-feminismen lagt rabarber på - och därmed misskrediterar - jämställdhets- och homofrågorna tycks mej alltmer uppenbart.