Glada Hudik-teatern - och om att adoptera bort eller abortera bort

Såg igårkväll ett underbart program om Glada Hudik-teatern, ett flaggskepp för hela Hälsingland och ett av de mest positiva inslagen i 2000-talets Sverige ö.h.t. Sällan blir det så tydligt hur förväntningar kan hjälpa eller stjälpa, beroende på om det handlar om en uppmuntrande eller nedgörande människosyn.

Men när det talades om hur föräldrar på 60-70-talen blev tillfrågade om de ville behålla eller adoptera bort barn med Downs syndrom, kunde jag inte låta bli att reflektera över den s.k. utvecklingen. Idag kan man ju nämligen bli tillfrågad om man vill behålla eller abortera bort barn med Downs syndrom (som får avlivas även efter vecka 18, när av samhället mer önskade individer blivit fridlysta).

Och jag är därför, trots den fantastiska Glada Hudik-teatern, inte helt övertygad om att vi nu blivit så mycket mer humana än vi var på 70-talet. Eller ens jämfört med situationen på 30-talet. Det rashygieniska monstret sticker upp sitt fula tryne även på andra håll än hos Sverigedemokraterna. Barn med Downs syndrom är däremot inga monster.