Anders Piltz skriver bra i Dagen om EU och solidariteten. Det irriterar mej visserligen att han antyder att "Norrlands avfolkningsbygder" är försörjda av "det rika Skåne", när stora delar av "Norrland" i själva verket har så stora malm- och vattenkraftresurser att de snarare än Skåne kunde ha anledning att utropa sin självständighet. Men hursomhelst åskådliggör lulepojken och numera skåningen Piltz på ett utmärkt sätt vad europeisk solidaritet borde innebära.
(Sen kan man förstås också diskutera hur global solidaritet borde ta sej uttryck - tänker just nu inte bara på flyktingkrisen utan på torkan i Etiopien. Men jag tror inte att vi blir solidariska på global nivå utan att först ha "tränat" på lokal, nationell och europeisk nivå - den ena nivån bör inte utesluta den andra men solidariteten måste nog organiseras på olika vis; en världsstat t.ex. skulle nog inte vara så mycket att hänga i julgranen i dagens läge).
Det är därför Johan Lundells resonemang i Världen idag om hur EU-medlemskapet "kostar" Sverige 20 miljarder kronor per år blir så märkligt. Som om 20 miljarder bara ginge till byråkratin i Bryssel eller korrumperade politiker i fattigare länder. Alltför mycket riskerar förvisso att gå dit, och kritisk granskning behövs verkligen, men poängen med att Sverige är nettobidragsgivare är ju att de rikare ska betala mer än de fattigare till den gemensamma kassan, precis samma solidaritetstanke som vi har inom Sverige. Vi ska vara glada så länge vi är nettobidragsgivare - får vi det tillräckligt dåligt ställt (p.g.a. EU?) blir vi ju nettobidragstagare, men det är kanske inget att sträva emot? Eller?
Ja, visst gör det ont när knoppar brister
2 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar