När nu även kristdemokraterna, liksom mitt folkparti, går åt det kärnkraftsvänliga hållet, finns det på nytt anledning att fråga:
Är uranbrytnings- och slutförvarsfrågorna verkligen lösta på ett tillfredsställande sätt?
Alltsedan min tid i Storuman, där befolkningen fick rösta (mot) slutförvar i kommunen, har jag grubblat över hur i all världen man kunde få tillstånd att starta kärnanläggningar utan att först ha gjort klart vart avfallet skulle läggas.
Och frågan kvarstår, menar jag.
Bygg vindkraftverk i stor skala, till lands och till havs - men framför allt: stoppa energislöseriet!
"Dömer icke, så varden I icke dömde."
2 timmar sedan
Att vara liberal är tydligen att vara klyven, åtminstone i kärnkraftsfrågan...
SvaraRaderaKnappast värre (kärn?-)kluven än andra ideologiers anhängare, skulle jag nog vilja säga. (Miljöpartister undantagna, möjligen). Även vänstern hade ju sina kärnkraftsanhängare, men de hamnade i Apk (arbetarpartiet kommunisterna) vid partisprängningen 1977.
SvaraRaderaProblemet är väl att det är svårt att få någon vägledning av sin politiska ideologi när det gäller bedömningen av kärnkraftens möjligheter och risker. Det är en bedömningsfråga där man kan komma till väldigt olika resultat, vare sej man är kommunist, högerman eller liberal.
Själv är jag mycket negativ till kärnkraft, både med tanke på skadlig uranbrytning och ff.a. problemet med den s.k. slutförvaringen. Och krigs- och terroristberedskapen.