Statsminister Johanna

Det var inte oväntat att isländske statsministern Geir Haarde skulle få kasta in handduken. Inte heller att det nu blir en mer vänsterbetonad regering som tar över fram till det aviserade nyvalet. Inte heller att det nu blir en kvinna, Johanna Sigurdardottir, och, nota bene, knappast heller att hon är öppet homosexuell. Skulle svenske Andreas Carlgren en dag bli centerledare och statsminister skulle få här i Norden höja på ögonbrynen. Och skulle Fredrik Reinfeldt en dag "komma ut" som homosexuell skulle få bli särskilt grundligt förvånade. Vi börjar vänja oss vid att folk är eller upplever sej vara både på det ena och det andra sättet i sexuellt avseende, hur vi än personligen värderar olika former av samliv och familjekonstellationer, och vi bortser som regel från dessa när vi väljer politiska företrädare.

Men internationellt sett är det fortfarande något av en sensation att man kan bli statsminister samtidigt som man är öppet homosexuell. Och Johanna uppges vara den första statsminister i världen som är det (öppet alltså). Hur irrelevant man än anser att s.k. läggning är eller bör vara i detta fall, kan man inte undgå att applådera den nordiska och isländska fördomsfriheten i detta stycke. Den känns som själva essensen i ett liberalt samhälle att om inte i alla så åtminstone i politiska sammanhang kunna bortse från mindre relevanta olikheter för att enas kring de stora, för alla gemensamma, riktlinjerna. Idealet vore att även en heteronormativ person skulle kunna rösta på Johanna som sin bästa statsministerkandidat - och att även en homosexuell skulle kunna rösta på en person som är moderat heteronormativ (som t.ex. i första hand, allt annat lika, vill erbjuda ett adoptivbarn både en far och en mor) men som har ogrumlad blick för allas lika värde och mänskliga rättigheter.