Påven, Anders Eklund och Fader Brown

Det är märkligt att svenska medier har så svårt att hantera begreppen ursäkt och förlåtelse. Eller har verkligen påven bett om URSÄKT för prästers sexuella övergrepp mot minderåriga? I så fall är det verkligen en världssensation. Hur skulle det någonsin kunna URSÄKTAS? ("Ja men tänk på hur jobbigt celibatet kan vara." "Barnen var ju så söta och tilldragande." "I arbetet inför mässan kommer man så nära varandra.").

Det är absolut omöjligt att ursäkta sådant här. Det är svårt nog att förlåta. Frågan är om någon mer än Gud verkligen kan förlåta - ens efter bekännelse och ånger.

Man kan fundera över hur uppriktig änglamördaren Anders Eklunds bön om förlåtelse var i rättssalen häromdagen. Somliga tror att det var ett regisserat drag av advokaten Leif Silbersky. Men i vilket fall som helst bad Eklund inte om ursäkt, som det stått i en del referat. Han sa "Förlåt mej!" och brast i gråt.

Englas mamma säger att hon inte kan förlåta. Jag förstår henne. Jag tänker, trots att Eklunds dåd nog i mina ögon tar "priset", och trots att Eklund kanske ännu inte kommit till verklig insikt om vad han gjort, på C K Chestertons fader Brown-novell om markisen av Marne, som begått ett ohyggligt, förrädiskt (om än preskriberat) mord i spåren av en duell, och som efter många långa år fyllts med svåra samvetskval och sökt upprepad själavård, medan hans vänner trodde att han trakasserades av prästen Brown för något litet brott mot kyrkans stränga moralkodex. Till sist ber han fader Brown berätta den hemska sanningen för hans vänner.

- Är ni säker på detta? frågade Sir John till sist med tjock röst.

- Jag är säker på det, sa fader Brown. Och nu lämnar jag Maurice Mair, den förre markisen av Marne, till er kristna barmhärtighet. Ni har berättat något för mej idag om kristen barmhärtighet. Ni tycktes mej ge den nästan för stor plats, men hur lyckligt är det inte för arma syndare som denne man att ni felar så mycket på nådens sida och är redo att försonas med hela mänskligheten.

- Han borde bli lynchad, skrek Cockspur upphetsat. Han borde brännas levande som en neger i Staterna. Och om det finns någonting som evig eld, skulle han mycket väl...

- Jag skulle inte ta i honom med tång, sa Mallow.

- Det finns en gräns för mänsklig barmhärtighet, sa lady Outram darrande i hela kroppen.

- Ja, det finns det, sa Fader Brown torrt. Och detta är den verkliga skillnaden mellan mänsklig och kristen barmhärtighet. Ni får förlåta mej att jag inte blev helt krossad av er anklagelse för obarmhärtighet idag, eller av de lektioner ni gav mej om nåd för varje syndare. För det tycks mej som om ni bara förlåter synder som ni inte anser verkligt syndiga. Ni förlåter brottslingar bara när de begått vad ni inte anser som brott utan snarare som konventioner. Så ni tolererar en konventionell duell, precis som ni tolererar en konventionell skilsmässa. Ni förlåter för att det inte finns något att förlåta.

- Men stopp där, skrek Mallow, ni väntar väl inte att vi ska kunna förlåta något så ohyggligt som detta?

- Nej, sa prästen, men vi måste kunna förlåta det.

Han ställde sej plötsligt upp och såg omkring på dem.

- Vi måste röra sådana människor, inte med en tång men med en välsignelse, sa han. Vi måste säga det ord som kan rädda dem från helvetet. Vi ensamma är kvar för att rädda dem från förtvivlan när er mänskliga barmhärtighet överger dem. Fortsätt vandra er rosenstig, förlåt alla era favoritsynder och var generösa mot alla brott på modet, och lämna oss nattens vampyrer i mörkret för att trösta dem som verkligen behöver tröst, som gjort saker som verkligen är oförsvarliga, saker som varken världen eller de själva kan försvara och ingen utom en präst kommer att förlåta. Lämna oss med de människor som begått de onda och verkliga brotten, usla som S:t Petrus när tuppen gol och gryningen ändå kom.

(G K Chesterton: The chief mourner of Marne, ur "The secret of Father Brown". Övers. AH).