Att slippa hatbrott är en mänsklig rättighet - att slippa kritik och obekväma åsikter är det inte

Så har Europride-festivalen dragit igång i Stockholm och verkar ha efterträtt Vattenfestivalen som sommarens stora händelse i 08-området. Den sympatiske indiske prinsen Manvendra Singh Gohil sätter i år lite extra färg på arrangemanget, som tyvärr i Sverige behöver betydligt mer polisbevakning än i Spanien där Europride gick av stapeln 2007 och där det, enligt RFSL:s vice ordförande Ulrika Westerlund (Aftonbladet 26/7 2008), inte behövdes polisbevakning och avspärrningar överhuvudtaget.

Det finns alltså tyvärr en livskraftig och livsfarlig homofobi som måste bekämpas, om än det idag i allmänhet rör sej om en "minoriteternas kamp" snarare om det slags hatbrott som i handling uttrycker ett majoritetssamhälles tysta eller uttalade avsky för en utstött minoritet.

Att slippa hatbrott, av vilket slag det vara månde, är en mänsklig rättighet. Att slippa kritik är det inte. Därför är det värt att vara observant när även allsköns promiskuösa människor under de entydigt homosexuellas paraply begär inte bara juridisk utan också moralisk acceptans för vilka frivilliga sexövningar som helst. Att vuxna människor ska få ha frivillig sex med varandra när och hur de vill (så länge det inte kommer i konflikt med smittskyddslagen) är en rimlig liberal princip. Men liberalismen kräver också att det är fritt fram att ha synpunkter på vilka utlevelser som är hälsosamma och rekommendabla.

Och här förekommer en del dubbla måttstockar. Man får ha synpunkter på att någon gifter sej med sin faster (hur lagligt det än är) eller med två på en gång (hur kärleksfull triangeln än är), och man får mena att två föräldrar är bättre än en vid t.ex. insemination eller adoption. Man får, liksom Charlotta Friberg och Hanne Kjöller på DN, rekommendera kvinnor att bli ihop med yngre män (i varje fall inte äldre). Men den som liksom jag har motsvarande synpunkter på enkönade par och menar att en förälder av vartdera könet är att föredra vid adoption (vid i övrigt lika meriter) och rekommenderar åtminstone den ungdom som kan välja (den som är bs alltså) att helst bli ihop med någon av motsatt kön, eller som bara vill bevara dagens äktenskapsbegrepp för att undvika krångelord som "heteroäktenskap", den människan riskerar att stigmatiseras socialt och göra sej omöjlig för ett flertal tjänster inom stat och kommun. Hur positiv man än var till partnerskapslagen, till rätten för enkönade par (och ensamstående) att prövas som adoptivföräldrar, eller hur medveten man än är om HBTQI-personers utsatta situation här hemma och (särskilt) i många andra länder.

Den kända invigningstalaren på Europride-festivalen (en av tre) Tiina Rosenberg avslutade sitt tal så här i fredags (cit. efter Aftonbladet 26/7 2008): "Vi måste försvara rätten att ha sex utan kärlek när andan faller på. Som det är nu blir vi belönade av majoriteten när vi liknar dem. Vi får inte vika från vår sexradikalism och könsradikalism. Knip inte med könet, det har aldrig varit en del av vår rörelse." Enligt den instämmande ledarkrönikören på Aftonbladet, Åsa Petersen, "vet jublet inga gränser" efter detta uttalande. Men hon definierar typiskt nog lika lite som Rosenberg om det är den juridiska rätten till sex utan kärlek som avses - där nog de flesta stämmer in - eller den moraliska.

Att man inte bör straffas för sex utan kärlek (fast kärlekslöst sex låter brutalt, eller hur?) är en sak för sej. Att samhälle, familj och skola bör avskaffa idealet om sex i en kärleksfull, trygg relation, det är en annan sak - som nog fler än kristdemokrater tvekar att skriva under på. "För oss är den knutna näven både ett kamptecken och ett sexuellt redskap", sa Tiina Rosenberg i sitt tal enligt Stefan Ingvarssons instämmande kulturartikel "Sexradikalismen är tillbaka" (AB 26/7 2008). Menar hon med "oss" att RFSL, regnbågsflaggan och därmed Stockholms Lokaltrafik står för fistfucking? Eller i varje fall för sex utan kärlek när andan faller på? (Alltså det som brukar kallas promiskuitet). Är det detta som menas med "den svenska synden som bryter gränser", då överutnyttjas verkligen de genuint homosexuellas behjärtansvärda sak av krafter som samhället knappast borde stödja (om än till nöds acceptera). Flaggar RFSL och SL för promiskuitet, ja då kan även en socialliberal stämma in med kristdemokraten Jan Stefansson, när han kallar SL:s beslut att flagga för Pride "ytterst olyckligt". Det betyder inte, som Åsa Petersen vill påskina, att vi anser hatbrott vara mindre olyckliga. Men "SL" står trots allt för "Stockholms Lokaltrafik", inte för "Sexuellt Likaberättigade" one-night-stands, partnerbyten m.m.

Som sagt: Att slippa hatbrott är en mänsklig rättighet. Att slippa kritik och obekväma åsikter är det inte. Och någon okomplicerad "världskänd symbol för mänskliga rättigheter" (Åsa Petersén AB 26/7 2008) är regnbågsflaggan alldeles tydligt inte. Varken i RFSL:s eller Livets ords version.

Både RFSL och Livets ord bekänner sej dock till de mänskliga rättigheterna, vad man än (inte) må tycka om deras förkunnelse i övrigt. RFSL och Livets ord borde därmed kunna samarbeta i asylfrågan. Vilket medialt genomslag det skulle bli!

(16,5)