Rikt eller "fattigt" sommarlov?

Dra på trissor! Nu avslöjar Dagen att var tredje barn i Sverige får ett "fattigt sommarlov" eftersom deras familj inte har råd att fara på någon semesterresa. "Sommarlovet fälla för fattiga föräldrar", får vi veta.

Men nu får ni väl ändå lugna ner er, journalister! Alltsedan vänsterpartiet (och svenska statistiker?) börjat definiera fattigdom som mindre än 60% av medianinkomsten (om man då ändå räknade den globala medianinkomsten!) har jag blivit rasande över detta missbruk av fattigdomsbegreppet.

Det finns förvisso en fattigdom att verkligen bli rasande över - och den ska vi utrota NU! (Trots att själva kampanjen är avslutad måste kampen fortsätta). Och så finns den här märkliga svenska "fattigdomen" som - brutalt uttryckt - bygger på den kungliga svenska avundsjukan: eftersom klasskompisen hade råd att fara till Skara sommarland eller hyra stuga i skärgården så är jag och min familj - som inte hade råd - fattiga stackare.

Detta är ju löjligt! Och det måste få sägas! Ungefär som mindervärdeskomplex (så synd det är om lilla mej, ock ock ock) ofta bara är ett finare ord för avundsjuka, så är tyvärr svenskt rättvisepatos ofta detsamma.

Det finns absolut påvra uppväxtförhållanden, men då handlar det nog mer om frånvarande föräldrar, om brist på tid för barnen och varandra, än om brist på pengar till häftiga semesterresor. Eller, ibland, om usel stadsplanering med sterila asfaltlandskap och hyreshuskaserner omgivna av industriområden. Att vara stadsbarn kan vara en nackdel på sommaren. Men inte ens i våra största städer brukar det vara särskilt långt till fräscha grönområden och egna favoritstränder. Har man åtminstone fått råd till en begagnad cykel kan man ta sej i princip vart som helst.

Ett vittnesbörd: Hemma var vi fyra syskon och en förvärvsarbetande. Var våra sommarlov "fattiga"? (Särskilt som vi inte ens hade TV). Tja, hemma i Luleå fanns rika sol- och badmöjligheter alldeles gratis. Samt massor av andra "fattiga", leksugna barn som också var hemma på gården mest hela sommaren. Och i Västerbotten fanns farfar och morfars, dit man kunde fara och uppleva "landet", också gratis (förutom resan då förstås). Billiga (kraftigt subventionerade) men roliga barnläger på en kristen kursgård nära havet i Byske hör också till mina rika barndomsminnen.

Den här sommaren då? Ja, i förra veckan bodde vi gratis 4 nätter hos syrran i Göteborg, och alla vi 5 åkte buss till Gbg för 525 kronor enkel väg (sammantaget hade det knappast varit billigare att stanna hemma). Planerade utflykter i sommar är en resa till morfars i Gävle - får vi råd med besök på Furuvik är det ren bonus, men biljetterna är fortfarande billiga eftersom inget av våra barn blivit 6 år och de två yngsta är under 4. Cykling på Åland kan ev. bli möjlig någon vecka i augusti eftersom vi kanske kan bo eller tälta gratis hos/vid en kompis till AK som är ålänning. (Snylta är alltså modellen - själva får vi besök över midsommar av farbror Martin med familj och i mitten på juli av farbror Christer med familj).

Fattigt? Absolut inte! Nu är jag fullt medveten om att många har det sämre förspänt än vi. Samtidigt skulle det inte förvåna mej - som snart varit hemma med 3 barn i 10 månader - om våra barn räknas in i den beklagansvärda "fattiga" tredjedel som inte har råd med "normala" semesterresor. Och jag VÄGRAR acceptera detta språkbruk! Inte minst för att det tar bort fokus från VERKLIGT påvra uppväxtmiljöer (materiellt och/eller andligt) - här i Sverige eller utomlands.

F.ö.: Låt oss göra mer tillsammans i närmiljön! Cykelutflykter, dagläger, hälsa på varandra! Den del av oss barnfamiljer som inte far på regelrätta semesterresor enligt den hittillsvarande sociala normen kan ju faktiskt framöver få status som kreativa och miljömedvetna!